Sista träningen innan första matchen. Spelövning. Johan Harju får pucken på egen blå, tar den framåt genom mittzon och kommer till offensiv blålinje. Där står Ilari Melart. Den finske backen tar ingen fart, han gör ingen ansats – det är ju ändå bara träning – utan murar bara fast skridskorna i isen och vrider upp bröstkorgen så att Harju åker rakt in i honom.
Johan Harju är ingen liten gosse, han väger nästan 110 kilo när han har hockeyutrustningen på sig. Nu ligger alla de kilona på isen.
Vi har pratat mycket om Luleås stjärnvärvningar. Vi har pratat mycket om den nya offensiven, om att det här laget är snabbare och spetsigare än på länge. Men det finns en annan sida. Låt oss prata om den. Låt oss prata om till exempel Ilari Melart. Om Emil Sylvegård, Per Savilahti Nagander och Christian Jaros. Låt oss prata om att det faktiskt inte är taktik att sätta ihop en kedja med Lennart Petrell, Jonathan Granström och Anton Hedman.
Det är synnerligen grovt vapenbrott.
Hockeyn har förändrats, vår medvetandegrad kring skador också, ändå måste jag erkänna att jag älskar det. De här spelarna begår ishockey på ett sätt som gjort mormor glad, det är gammeldags småbrutalt utan någon som helst snickarglädje. Det är som förr i tiden, och för oss här uppe – som mäter potentiell framgång med den enda måttstock vi har; ”hur likt är det här laget rövarna från 1996?” – är det på något sätt vackert.
Ett hopvärvat gäng offensiva legoknektar? Jo, nä, visst – men Luleå Hockey har betydligt fler verktyg än så i sin låda.
Några av dem hämtade direkt från den spanska inkvisitionen.
Det är inte omöjligt att Luleå, med den här truppen, hade spelat final i fjol. Det får vi aldrig veta, men en sak är klar: Det är hårdare emot i år.
Frölunda har en riktig målis, Växjö må vara försvagat på pappret men kommer stärkt av SM-guld, Färjestad hårdsatsar, HV 71 har en oerhört solid forwardsbesättning, Linköping känns rätt rejäla och Skellefteå är Skellefteå – fast med Jimmie Ericsson.
Luleå Hockey kommer att behöva alla fördelar som finns – därför blir också inledningen av serien viktigare än på länge. Så här är det: För att vinna guld är topp fyra i grundserien ett absolut krav och serieseger att föredra. Varför? Det räcker med att ni tittar på listan över 2000-talets svenska mästare här bredvid.
Elva av sexton (69 procent) svenska mästare har vunnit grundserien. Sexton av sexton (100 procent) har slutat topp fyra. Myten om det perfekta slutspelslaget, det som valsar genom grundserien på en skridsko för att förvandlas till ett frustande odjur när det är dags att avgöra säsongen är… just det, en myt. Det perfekta slutspelslaget är, till syvende og sidst, det perfekta grundserielaget. När vi så studerar Luleås serieinledning ser vi att motståndarna är – i tur och ordning – Växjö, Frölunda, Skellefteå och Skellefteå.
Det är en inledning som kan avgöra en hel säsong.
Säg att Luleå, efter fyra omgångar, ligger åtta-tio poäng efter toppkonkurrenterna – en händelseutveckling som inte alls känns osannolik.
Irritation i spelartruppen? You bet.
Ilska hos fansen? Jag skulle bli förvånad om de var lugna efter till exempel två raka derbyförluster.
Jobbiga frågor om det där guldmålet som sattes upp inför säsongen? Det vågar jag garantera.
Det är inte en miljö som det är jättelätt att prestera i, men det omvända gäller också. Ponera att Luleå skrämmer sig till en bortaseger i premiären, vinner på straffar mot Frölunda och krossar Skellefteå i två raka matcher. Det blir sång, det blir dans, eventuella nervknutar löses upp och förenas med kroppseget oxytocin i en euforisk rumba.
Johan Harju reste sig efter ett tag, skakade på huvudet och flinade lite förläget. I avbytarbåset satt Ilari Melart, log snett och gjorde en fistbump med Marcus Oskarsson. Inget yvigt, bara en bekräftelse på att ett svårt jobb utförts på korrekt sätt.
I kväll börjar säsongen 2015/2016 på riktigt. Det ser bra ut, men allt kan raseras snabbare än ni anar.
Luleå Hockey står inför ett monstruöst styrkeprov – men man står i alla fall stadigt.