Luleå Hockey skulle bli svensk ishockeys nya stormakt, istället har klubben förvandlats till svensk ishockeys nya clownkonvent. Det tog ganska exakt sex matcher för fansen att börja svära, för sportchefen att börja se sig om efter nyförvärv och för övriga lags supportrar att – högst begåvat, helt befogat – göra narr av klubben och dess satsning.
Se, till exempel, den fina tröjan här ovan.
Det här gick ju inte alls som ni hade tänkt er.
På isen ser det, rätt och slätt, för anskrämligt ut. Folk som kämpar klarar inte av att slå en passning, folk som klarar av att slå passningar kämpar inte, spelet i egen zon är icke-fungerande och spelet i offensiv zon är icke-existerande. Spelarna skäms, tränarna svär – det är ett enda mörker.
De få gånger som vi sett ett ljus i tunneln – första 38 minuterna mot Växjö, sista perioden mot Skellefteå, vissa stunder mot Karlskrona – har det visat sig vara en eldkastare.
Inget beständigt händer.
I alla fall inget bra.
Är det kört? Ja, något guld blir det inte, det har jag redan slagit fast, den här starten har varit för dålig. Däremot tror jag fortfarande att det går att göra rätt rolig säsong av det här.
Hur? Låt mig berätta.
Den överlägset viktigaste punkten på min åtgärdslista är att skrota spelsystemet.
Jag har gillat projektet, jag tycker om tanken att Luleå ska ha ett mer puckorienterat spelsystem.
Jag har haft fel.
Ju mer jag funderar på det, desto mer inser jag hur fruktlöst det är. Idén är ju att Luleå ska röra sig längre från Jonas Rönnqvists tankar och närmare Skellefteås sätt att spela, vilket på något sätt setts som glädjens facit. Anledningen till att det är fel att göra så är att det är för svårt. I den senaste matchen mönstrade Skellefteå ett lag där tre av fyra centrar och fem av sju backar har fostrats i den egna organisationen. De åkt i samma bågar och slagit samma passningar i stort sett sedan de kunde knyta sina egna skridskor. Detta har Luleå Hockey föresatt sig att lära sina spelare på en försäsong – i ett klimat där alla lag, samtliga spelare, blivit markant mycket mer taktiskt drivna och skridskoskickliga.
Det är en tanke som är lika kittlande som orealistisk. Inte ens det gamla sovjetiska landslaget hade klarat av det.
Om tränare Fagervall och hans kolleger i båset ska få till en vändning på den här säsongen så är det min mening att de måste överge alla tankar på att starta sina anfall genom att lura bort en, två eller tre motståndare redan i uppspelsfasens början. Luleå har redan fart, teknik och målskytte för att hota samtliga lag i serien – men för att klara av det måste man förflytta fokus.
Hittills har allt handlat allt om att göra rätt i egen zon. Det har funderats så till den milda grad att spelarna stundtals slagit knut på sig själva för att göra rätt – och en funderande hockeyspelare är en värdelös hockeyspelare. När en hockeyspelare måste tänka på vad hen ska göra på isen går det helt enkelt för långsamt – och en väl förberedd motståndare kommer att kunna utnyttja tidsglappet mellan tanke och handling till stordåd.
Det som krävs är istället ett enklare spel ur egen zon, ett större fokus på snabba passningar snarare än att vrida bort motståndare, så att spelarna någon enstaka gång kommer över mittlinjen tillsammans, med fart och puck. Det som krävs är att spelarna till sist kan sluta lägga energi på att tänka hockey – och börja lägga energi på att spela.
När det här steget är taget, när idén om att dutta pucken ur egen zon till sist är övergiven, finns det fler åtgärder att ta till. Låt Jonathan Granström ge lite defensiv stadga åt Harju och Rajala. Tvinga Craig Schira att slå ett enda snabbt förstapass. Sätt Jacob Lagacé att ankra fjärdekedjan och ge speedige Victor Ekarv chansen att blomma ut mellan älgtjurarna i tredjekedjan.
Det här laget är byggt för att spela snabb, fysisk, offensiv, lite svajig men rätt underhållande hockey.
Jag tror att spelarna själva längtar efter att få lira utan hämningar.
Låt dem göra det.