Det var den sista träningen inför kvartsfinalerna. Vart jag än vände mig, oavsett vem jag pratade med, så var det samma sak. Alla var så förväntansfulla, så säkra på sig själva, på spelet, på lagbygget, på att det här laget skulle kunna hota och härja på allvar, långt in i SM-slutspelet.
Alla visste vad som skulle komma i kvartsfinalen.
”Jag har varit med om att tappa många matcher i början av perioderna där nere” sa Per Ledin.
”Det gäller att ha en plan”, sa Per Ledin.
Precis som alla andra har jag funderat kring det här laget, kring vad det egentligen gör att Luleå Hockey kan börja serien med fem raka segrar för att sedan, någon månad senare, sätta nytt klubbrekord i bedrövelse. Jag har frågat Fagervall, eftersom han borde veta, jag har frågat många andra. Den version som ligger närmast konsensus är den här:
Hybris.
Den där starten har förstört mer än den gav – Fagervall har någon gång sagt att han nästan hellre inlett med de sex förlusterna – eftersom den på något sätt satte sig fel i spelarnas huvuden. Fläckvis har de hittat rätt, fläckvis har det här laget spelat som det ska, med den energinivå som krävs. Resten av tiden har spelarna åkt runt och trott att de fortfarande är obesegrade.
Jag vet, det låter helt osannolikt. Det låter som om ett väldigt rutinerat lag beter sig som söndercurlade snorvalpar – men ju mer jag såg av matchen, desto mer insåg jag att det nog ligger rätt nära sanningen.
Janne Sandström tappar pucken och svarar med en slashing.
Johan Forsberg driver in pucken och försöker sig på en backhandflipp istället för avslut.
Per Ledin drar ner en motståndare istället för att sätta in en tackling.
Jag skulle kunna fortsätta.
Om nu Luleå Hockeys trupp inte har full koll på sin egen kapacitet, om nu Joakim Fagervall tror att hans spelare är kapabla att lösa problemen själva, så kan jag upplysa om följande bistra verklighet:
De här spelarna är varken Ray Bourque, Igor Larionov eller Brett Hull. Det är ett gäng högst mediokra hockeyspelare som måste spela efter de premisserna. Det är ingen skam att vara långsammare, mindre teknisk eller ha sämre speluppfattning än motståndarna – men det är skamligt att komma ut till en andraperiod mot Frölunda och tro att man klarar sig utan att göra sitt yttersta.
Frölunda fick matchen precis dit de ville. Den kom att handla om skicklighet och där är Luleå fullständigt underlägset. Det positiva är att det inte är för sent.
Trots den bedrövliga andraperioden finns det ljuspunkter, både i första och i tredje – herrejösses, så nervöst det blev efter Harjus slumpmål.
Receptet kan ni redan.
Jobba hårdare.
Tacklas mer.
Driv på motståndarnas mål.
Skjut, skjut, skjut.
Jag är helt övertygad om att Frölunda går att nöta ner – så länge Luleås spelare inte är övertygade om sin egen förträfflighet.