Anders Olofsson är ny på posten som ordförande i Luleå Hockey. Han tog över efter rutinerade räven Curt Johansson i somras och fallet Stöckel är hans första svåra prövning som högsta hönset i Norrbottens största förening.
I går hade han chansen att sätta ner foten, att stoppa ryktesspridningen, att en gång för alla säga som det var och låta stormen kring föreningen bedarra. Olofsson lyfte luren när kollega Jimmy Stålnacke ringde, harklade sig – och hävdade att beslutet om att sparka sportdirektören Thor Stöckel efter åtta år i föreningen tagits på strikt ekonomiska grunder.
Okej.
Låt oss sammanfatta.
Föreningen som nyss lanserat den största guldsatsning som skådats sedan ruschen i Klondike på 1890-talet, föreningen som nyss värvat ihop klubbens dyraste lag någonsin, föreningen som så sent som nu i veckan ansåg sig ha råd att skicka sportchefen på en flera dagar lång resa till Salzburg för att studera något så banalt som en ungdomsakademi har alltså plötsligt inte pengar för att behålla en absolut nyckelspelare när det gäller att ställa nästa säsongs lag på fötter.
På personalsidan har klubben det däremot så väl ställt att man tydligen inte har några som helst problem med att låta samme nyckelspelare gå hemma, utan arbetsuppgifter, under sin uppsägningstid på sex månader.
Tycker ni att det rimmar lite illa?
Jodå, jag också.
Jag säger inte att Olofsson ljuger – men om han inte gör det så har klubbens tyngsta företrädare gjort sig skyldiga till så fullständig inkompetens att jag starkt tvivlar på att de är rätt personer för uppdraget.
Stefan Enbom är ny verkställande direktör, Anders Olofsson är nytillträdd ordförande. Tillsammans har de båda pamparna satt sin OK-stämpel i rumpan på den budget som innebär att klubben börjar säsongen med ett beräknat underskott på flera miljoner – efter att endast en bostadsförsäljning räddat plussiffrorna på förra säsongens bokslut. I det läget har de tyckt att det varit dags att bli offensiva, att gå för guld – men inte så till den milda grad att man kan ha kvar tjänsten för en av arkitekterna bakom den sportsliga succé som en gång i tiden skapat föreningens goda ekonomi.
De gör inte bara fel – de gör det dessutom på ett oerhört märkligt sätt.
Att en nytillträdd vd vill tillsätta vissa befattningar efter eget huvud är inget konstigt. Att en nytillträdd ordförande vill skräddarsy organisationen efter egna önskemål är helt naturligt. Det är en axelryckning, ett högst normalt tillvägagångssätt och inget att förfasas särskilt länge över.
Så länge organisationen är öppen med det.
Så länge organisationen säger ”tack för den här tiden, du får inte plats i den nya organisationen men vi är väldigt glada över allt du gjort för oss tidigare – här är våfflan”.
I stället skickades Thor Stöckel ut på arslet, med tystnaden som enda följeslagare, mitt i en sorglig sörja av ryktesspridning som Luleå Hockeys ansvariga själva skapat med sitt högst mediokra agerande.
När de ansvariga insåg sitt misstag skyllde Olofsson på ekonomin – direkt skrattretande, när till exempel bara misslyckade backen Craig Schira i runda slängar kostar föreningen tre gånger så mycket som Thor Stöckels lön.
Det här agerandet har naturligtvis skadad föreningen på flera sätt. Dels på ett personligt plan, eftersom varken Stöckel – vad det verkar helt utan egen förskyllan – eller Luleå Hockeys två högst ansvariga individer kommer ur den här soppan med hedern i behåll. Dels på ett personellt plan – för vilken högpresterande individ kommer att hoppa på ett jobb där man kan bli behandlad så här?
Att Thor Stöckels tid i föreningen är över må vara hänt.
Att han kastas ut som som en kattpissad fåtölj är en skandal.