Jag skulle vilja inleda den här krönikan med att räkna upp samtliga Luleås målchanser i den första perioden.
Ilari Melart sköt ett slagskott från blå.
Tack för mig.
Jag har sett det här laget bli utspelat många gånger i Västerbotten. Skellefteåspelarna kommer alltid ut hårt på hemmaplan, Skellefteå brukar vara brutalt tungt att baxa ur den egna zonen under matchinledningarna.
Men det här?
Det var sån klasskillnad att jag bara satt och gapade.
Luleåspelarna förlorade skridskodueller, de förlorade närkamper, de förlorade ytor och fart. Någon gång emellanåt fick bortalaget låna pucken och lyckades med nöd och näppe vispa ut den i mittzon. Där fanns bara Skellefteåspelare. Daniel Larsson gjorde monsterräddning efter monsterräddning, han gjorde rent av sin bästa match någonsin i Luleå Hockey, men inte ens det räckte.
Det grundläggande problemet handlar om fart. Det finns många andra, men det mesta börjar där. Luleås backbesättning har inte klarat av att hänga med vare sig Frölundas eller Skellefteås spelare i defensiv zon, Luleås forwards har inte klarat av att dyrka upp deras försvar i offensiv. Det börjar där och det slutar i krossade drömmar.
Mot de främsta toppkonkurrenterna har guldjagande Luleå tagit noll poäng.
På de fyra första matcherna i serien har guldjagande Luleå tagit en enda seger.
Guldjagande Luleå ligger sist i SHL.
Det är en skam för föreningen.
Vems är felet? Spelarna, som inte klarar av att prestera mer än så här? Tränarna, som inte lyckas förbereda sitt lag bättre? Till sist landar ändå ansvaret i knät på den sportsliga ledningen – och det är uppenbart att den tagit många, många felbeslut.
Craig Schira skulle leda lagets powerplay, i går var han bänkad ända till den sista perioden.
Ilari Melart skulle vara lagets defensiva ankare, i går satt han mest i utvisningsbåset för att han knuffades och höll fast sina motståndare.
Bill Sweatt skulle leda sitt lag med fart och frenesi, i går tappade han puck i mittzon och tittade uppgivet på när Skellefteå kontrade.
Centerproblemen ser lite ljusare ut, nu när Lucas Wallmark kommer tillbaka från NHL, men fakta kvarstår: Mot Skellefteå var det bara Jonathan Granström som vann mer än han förlorade vid punkten.
Resten av laget? Tja, de kämpar. De försöker. De sliter och jobbar – ändå räcker det inte längre än hit.
SM-guld? Glöm det. Det här är inget mästarbygge – det är ett korthus på kvicksand i orkan under en jordbävning.
Den nye kejsaren i SHL har tappat spenderbyxorna och står naken till allmän beskådan. Nu handlar det om att rädda vad som räddas kan. Om inte sportchef Bergström och sportdirektör Stöckel finkammar marknaden för att få in lite snabbhet och spets på backsidan är något allvarligt fel.
Det var precis det här jag varnade för innan säsongen. Jag oroade mig för hur Luleå skulle klara den svåra starten och hur laget skulle reagera på en eventuell fiaskostart.
Nu är den här.
På onsdag väntar nykomlingen Karlskrona hemma.
Skräckmatch? Det är bara förnamnet.
Till sist: Jo, jo, Luleå Hockey gjorde faktiskt match av det hela, hur handlar mer om psykologi än taktiska detaljer. Men det får inte skymma vilka monumentala överkörningar de senaste tre matcherna varit.
Luleå Hockey har varit en igelkott, glatt lunkande över E4an – när tre långtradare i rad dyker upp bakom ett krön.
Det enda positiva: Det finns fortfarande 48 matcher kvar att rädda situationen på.