Minns ni Petter Nilsson? Den gänglige backen från Boden var en viktig kugge i Luleås första och hittills enda SM-guld 1996, tillsammans med Janne Mertzig dominerade han offensiv zon och öste in poäng i powerplay. Efter SM-guldet lämnade Nilsson Luleå för Tyskland, när han flyttade hem valde han Västra Frölunda – men 2000/2001 vände Petter Nilsson hemåt.
På de tre säsongerna som han spelade efter återkomsten till Luleå Hockey svarade Nilsson för 16, 16 respektive 13 mål.
Sedan dess har ingen Luleåförsvarare ens varit nära att hota hans siffror. Jaroslav Obsut har gjort elva mål två säsonger, Johan Fransson en. Kristian Näkyvä stod för tio fullträffar i fjol men i övrigt har ingen ens klättrat upp på tvåsiffrigt.
Men det är inte bara här i Luleå som Nilssons siffror sticker ut. Det är oerhört ovanligt att backar gör 16 mål – om jag sett rätt har det bara hänt fyra gånger sedan millennieskiftet. Nilsson gjorde det två år i rad – och hans 45 mål på tre säsonger är det vad jag kan förstå ingen som slår.
Petter Nilsson var en titan under andra halvan av sin karriär.
Det som är viktigt att komma ihåg är vad han var under den första halvan.
Han var inte lovande, han var inte en oslipad diamant, han var inte ens en sån där spelare som man stod ut med för att han inte gjorde några misstag.
Han var kass.
Det finns knappast någon spelare som gett upphov till så många svordomar i Delfinen, han var ifrågasatt både inom organisationen och på läktarna. Petter Nilsson led nog av det, men när Lars "Osten" Bergström tog över som tränare såg han något slumrande i den gänglige före detta centern och fick honom att förvandlas till ett monster. Nilsson omdefinierade backrollen, han var en av de första moderna offensiva backarna, även om han inte var jättesnabb läste han spelet fantastiskt och visste när det var dags att gå med i offensiven. Han var en av de första som sköt så kallade tysta skott, gärna förbi skymmande spelare, han var hal som en ål och hade en fantastisk räckvidd.
Nu för tiden? Jag vet inte om det finns någon slumrande Nilsson-arvtagare i truppen, som tränarna blandar och ger borde han i så fall ha uppenbarat sig nu. Brendan Mikkelson och Craig Schira har fått tunga minuter, Jonathan Sigalet och Janne Sandström har testat, till och med Ilari Melart har fått förtroende i spelformen och… Tja, han är bra på många andra saker.
Sanningen är nog att i den här backbesättningen finns knappt powerplaykompetens för att tejpa Petter Nilssons klubba.
Jag har tidigare skrivit att prio ett för Luleå är att förstärka centersidan, jag håller inte längre med mig själv. I och med att Jonathan Granström klev av efter två perioder blev det uppenbart hur ihålig den positionen är för laget, men det blev också uppenbart att nu för tiden är Luleå Hockey ett tillräckligt hårt arbetande lag för att fylla luckan som han lämnar efter sig.
I slutspelet är det viktigare att ha ett fungerande powerplay. Det har inte Luleå – och det är lagets enda problem just nu.
Men det är samtidigt oerhört viktigt att lösa.
Luleå Hockey har en målvakt och ett försvarsspel för guld. Luleå Hockey har offensiv, fysisk och arbetsmässig spetskompetens i samtliga kedjor. Men Luleå Hockey har inte ett fungerande powerplay – och utan det kommer spelarna att få slita för hårt för sina mål för att orka hela vägen till bucklan.
Det är inte enkelt att hitta en powerplaygeneral. Det är ännu svårare att få ett eventuellt fynd till Luleå. Ändå måste det göras – för nuvarande uppsättning håller inte.
Jag vet inte vad sportchef Bergström ska göra för att klara biffen.
Just nu ligger nog hans största chans i att be till hockeygudarna att Kristian Näkyvä lämnar Nordamerika.