Jag hade skrivit en ilsken krönika, jag vet inte för vilken gång i ordningen, om Luleå Hockeys herrlag och ifrågasatt i stort sett allt som gick, framför allt Lars ”Osten” Bergströms stjärnvärvningar. Jag sammanfattade mina tankar med orden ”det är dags att kavla upp ärmarna och börja frakta bort skiten – skottkärra efter skottkärra”. Nästa dag var det match, jag gick in genom dörrarna till ishallen – och i praktiken rakt in i ”Osten”.
”Johansson, välkommen. Har du skottkärran med dig? Hehehe…”
Kalla det karisma, kalla det gammeldags hästhandlarfasoner, kalla det artisteri eller enveten självsäkerhet – Lars ”Osten” Bergström har det, i alla fall.
Jag är inte sorgsen över att han slutar som sportchef i Luleå Hockey. Jag tror att det finns personer som skulle göra ett bättre jobb, jag tror att det finns personer som skulle kunna ge klubben en knuff framåt.
Men jag kommer att sakna personligheten Lars ”Osten” Bergström. Hans dubbelspel, trippelspel, hans väsande och hans humor. I någon mån är han den siste sportchefen i sitt slag – den siste dinosaurien, om ni så vill.
Lars ”Osten” Bergström är en person som skapar känslor, på gott och ont. Det finns före detta spelare som kallar honom psykopat – men det finns också fattiga studenter som fått sin matkasse betald av en leende sportchef. Det finns agenter som kan svära på att Lars ”Osten” Bergström är den jobbigaste människa du kan ha att göra med – men det finns åtminstone en miljardär som charmats till storsponsring av hans vilja att hjälpa andra människor.
Det är lätt att demonisera Lars ”Osten” Bergström. Låt oss inte ta den vägen. Hans tid är över, den kanske blev något längre än den borde ha varit, men i grund och botten är Luleå Hockey en bättre förening nu än när Lars ”Osten” Bergström dansade in genom björngapet en junidag 2008.
Lars ”Osten” Bergströms största nackdel är att han haft svårt att locka högpresterande spelare till Luleå. I takt med att klubben blivit rikare och börsen större blir det uppdraget allt viktigare. Låt oss hoppas att nästa sportchef är uppgiften mogen.
Vem ska ta över? Det är lite oklart. Mycket tyder på att ”Ostens” avsked kom plötsligare än vad föreningen tänkt, mer abrupt än vad vd Stefan Enbom hade anat. Det betyder naturligtvis inte att det saknas en plan – bara att den måste sättas i verket tidigare än förväntat.
Det uppenbara alternativet heter Jonas Rönnqvist, Luleå Hockeys förre tränare, som suttit mer eller mindre arbetslös på Bergnäset sedan han slutade. Han skulle sannolikt klara jobbet bra om han vill ha det. Det finns fler alternativ – jag tycker till exempel att duon Ulf Engman (junioransvarig hockeyprofessor) och Fredrik Glader (mannen som byggt upp Europas bästa damverksamhet på mindre än två år) vore intressant. Det finns säkert fler – men oavsett vem som till slut får förtroendet är två saker viktiga.
Hen måste få en betydligt starkare organisation runt sig och tydligare riktlinjer att förhålla sig till.
Det är i någon mån upp till den nya sportchefen att utforma den organisationen – scouter, referensramar, personlig spelarutveckling från juniorålder till pension, taktik, tränare, spelare – men i det arbetet måste styrelse och andra ledande befattningar vara behjälpliga. För att göra övergången så smidig som möjligt vill jag se en snabb process där nye sportchefen börjar sitt jobb så snart som möjligt och kan vara med och påverkan i stort sett direkt. Att ha två personer på tjänsten blir förvisso en smärre merkostnad – men kommer att betala sig i det långa loppet.
Oavsett vem som kommer in så måste klubbens herrorganisation ta nästa kliv i sin utveckling.
Luleå Hockey har ekonomi, publik och intresse för att slåss om herrguldet varje år. Varje år den inte gör det är ett misslyckande.
Till sist: Det är naturligtvis helt typiskt Lars ”Osten” Bergström att han presenterade en treårsförlängning med klubbens viktigaste spelare samma dag som han fullständigt oväntat aviserade sitt eget avsked. Det blev ett sista fnitter från en sportchef med en förkärlek för det teatrala.