Jag är på väg till Göteborg för att se Luleå möta Frölunda i vad som kan bli den sista kvartsfinalmatchen. Men innan dess stannade jag till för att se framtiden.
På flera sätt.
I en eventuell semifinal – det krävs ju trots allt en seger till av Luleå Hockey – är det dags för skoterderby i SM-slutspelet. I kväll spelades det åttondelsfinal för de äldsta juniorlagen mellan Luleå och Skellefteå och det är klart att det var lite kittlande.
Jag var inte ensam om att tycka det, på läktaren satt a-lagstränaren Joakim Fagervall och myste, han hade inga sista minuten-förberedelser att göra.
Oavsett om du är krönikör, SHL-tränare eller vanlig åskådare handlar en juniormatch oftast om emotionella konflikter. Du spenderar stora delar av tiden med att tänka en av två saker.
Antingen:
”Hmmm, han kan bli något.”
Eller:
”Men vad i jösse namn håller han på med?”
Det är inte vuxen hockey, det handlar rätt sällan om eftertanke och väldigt mycket om att göra det som förefaller vara roligast för stunden. När man lärt sig att bortse från allt det ser man det underbara.
Christian Jaros offensivlusta. Anton Toolanens snurrpass bakom ryggen. Einar Emanuelssons fart.
Allt det där leder naturligtvis till misstag, till flagranta felpass och direkt dödsdömda dribblingar. Men en juniorspelare som inte utmanar sig själv, som inte per automatik söker den svåraste vägen framåt, kan mycket väl köra fast karriären i sin egen trygghetsgegga. För att bli bättre måste du öva på saker som ligger över din förmåga, du måste öva och öva och öva tills du lyckas i de allra mest fientliga miljöer.
I just den här matchen märktes det att insatserna var högre. Jag vet inte om det var eftersträvat eller om det bara hände, men Luleå ställde påfallande ofta upp i något som liknade styrspel, minimerade misstag och sökte lätta lösningar. Därför har jag en önskan att framföra, när jag nu ändå var här.
Ös på istället.
Grejen med juniorhockey är nämligen den här: Spelarna är inte här för att vinna något. De är här för att bli spelare.
Bryr jag mig huruvida Luleå Hockey går vidare i J20-slutspelet? Inte en sekund, det har noll och ingen betydelse för mig, så länge det varje år tickar in lite ränta från talangbanken i a-laget.
Så länge spelarna blir bättre kan samtliga Luleås juniorlag förlora varenda match.
Med det sagt: Den spelare som jag gillade mest i Luleås lag var Simon Åkerström, han har en pappa som gjort ett par matcher för Luleå och heter Roger. Inte ett misstag, inte ett felaktigt skridskoskär, han bara tog pucken och skickade den vidare på kortast möjliga tid till bästa tänkbara adress.
Ibland är den största utmaningen att spela så enkelt som möjligt.