Joel Lundqvist skäller ut Lars ”Osten” Bergström för att han står för nära Frölundas omklädningsrum. Mathis Olimb slår klubban i skrevet på Jonathan Granström. Tre Luleåspelare visas ut efter jättebråk och står upp i utvisningsbåset för att fortsätta tjafsa med sina motståndare. Frölunda anklagar Luleå för att grusa gången mellan omklädningsrum och is…
Det var medeltidsfestival i ishallen – komplett med gycklare, troll och en riddare i skinande rustning.
Joel Lassinantti har varit fantastisk i fler matcher än jag kommer ihåg den här säsongen. Själv har han klagat på sig själv, tyckt att han vunnit för få matcher åt sitt lag. Jag hävdar att hans lag vunnit för få matcher åt honom, men allt beror på vilken utsiktspunkt man tittar från. Efter den här matchen var inte ens Lassinantti missnöjd.
Ställningen var 1-1 i mitten av den tredje perioden. Luleå spelade andra halvan av ett fyra minuter långt numerärt överläge. Jonathan Sigalet tappade pucken på offensiv blålinje. Mats Rosseli Olsen snappade upp den. Mats Rosseli Olsen kom fri. Mats Rosseli Olsen fintade höger. Mats Rosseli Olsen gick vänster. Mats Rosseli Olsen gjorde en perfekt dragning och skulle bara lägga in pucken i öppet mål.
Letar ni efter ett matchavgörande så behöver ni inte titta längre än Joel Lassinanttis högra benskydd.
Vill ni veta varför Frölunda inte avgjort innan dess? Då måste vi prata om mod.
Vad är mod? Den här matchen handlade lika mycket om slagsmål som något annat, så låt oss fråga om det är modigt att slåss? Oavsett om man tycker att slagsmål hör hemma i sporten eller inte – jag respekterar båda åsikterna, min mage och min hjärna debatterar fortfarande om vad jag själv tycker – så är min övertygelse att det hur som helst inte kräver något mod.
Mod handlar om att möta sina rädslor – och är en hockeyspelare rädd för att slåss kommer han i de allra flesta fall aldrig att vara tvungen att göra det. Däremot finns betydligt värre monster att möta på en hockeyrink.
För att vinna måste du stå upp mot dem, mot dina rädslor och dina farhågor.
Luleå vann mot Djurgården för att laget lyckades stoppa anfallen redan innan de hann passera den egna blålinjen. Luleå förlorade den första matchen mot Frölunda för att man inte klarade av samma sak. Det var när Frölunda fångade Luleå i egen zon, tvingade syrestinna försvarare svettas och stirra, känna blodet dåna i öronen medan motståndarna smög tyst bakom ryggen, som den matchen avgjordes. Vän av ordning och odds hade dragit tillbaka styrkorna ännu längre i nästa match, satsat på att hinna först på nedläggen, rensat sarg ut och försökt skicka fartfantomer som Daniel Zaar i åkdueller mot felvända Frölundaförsvarare.
Vän av oordning? Han heter Joakim Fagervall och tränar Luleå Hockey.
Frölunda har backar som kan virka en passning genom ett helt lag och två ismaskiner som parkerat i mittzonen. Frölunda har forwards som kan åka åttor runt backar som Jan Sandström och Per Savilahti Nagander. Frölunda har centrar som nosar upp lösa puckar och chanspassningar som blodhundar i en korvfabrik.
I den omgivningen blir minsta misstag ödesdigert om du inte har åtminstone fyra spelare på rätt sida pucken, på väg hemåt, i så hög fart som möjligt.
I den omgivningen skickade Fagervall fram sina spelare, alla sina spelare, så långt in i motståndarnas zon att de i praktiken studsade mot hemmaklackens verbala vägg.
Janne Sandström tacklade på offensiv blå. Jonathan Sigalet jagade lösa puckar bakom Lasse Johanssons mål. Per Savilahti Nagander bökade i sargdueller i höjd med tekningspunkten – och fick hjälp av Kristian Näkyvä.
Det var galet, huvudlöst och dumdristigt.
Det var precis vad Luleå behövde.
I ett bra hockeylag är utrymmet mellan lagdelarna konstant. Så när backarna står upp så högt, vågar sätta press, skickar det en signal till forwards. ”Här är vi – nu är det er tur”, ungefär.
Forwards svarade på signalen med jakt.
Frölundas backar fick inte tid att titta upp för att slå sina passningar innan en motståndarklubba var i vägen. Frölundas forwards hann inte hämta fart innan de stötte på en motståndare som avbröt deras åkning. Frölundas centrar kunde inte plocka åt sig de där lösa puckarna och fördela dem vidare – eftersom de aldrig fick något utrymme.
Det hade räckt med en sekunds ouppmärksamhet, ett ögonblick av avslappning eller slöhet, för att Frölunda skulle ha kunnat utnyttja Luleås spel till att skapa fler frilägen, andnöd och frustration.
Det visste Luleåspelarna. De visste exakt hur svårt det skulle bli, hur illa det skulle kunna gå – ändå genomförde de sin spelidé i stort sett till punkt och pricka.
Det är mod.
Det modet gav dem matchen.
Det kommer att krävas mer för att ta hem kvartsfinalserien.
Vi har sett såna här matcher förr under säsongen, vi har sett modet och moralen hos Luleå Hockey, vi har sett konturerna av ett slutspelslag. Men nu krävs något som Luleå inte klarat av på hela säsongen – det krävs konsekvens i kaoset.
Det här laget saknar offensiv briljans och – nej, jag är inte övertygad, trots två mål i numerärt överläge – ett högpresterande powerplay.
Det här laget måste prestera på den här nivån i minst tre matcher till, troligtvis fler, för att slå ut Frölunda.
Det här var laget jag trodde på inför kvartsfinalen, men nu krävs mer än tro.
Nu är det upp till bevis.