Det var en märkligt avvaktande start för ett lag som sjungit slutspelets lov en halv grundserie nu. Det var en avvaktande start för ett lag som varit som bäst när de legat på hårt, tryckt ner motståndarna i egen kortsarg och skapat sina chanser därifrån.
Jag vet inte om det berodde på de där fyra förlusterna i serien, Färjestads ökända kontriongar eller bara helt vanliga slutspelsnerver – men Luleå var försiktigt, näst intill ängsligt.
Sedan var det som att Karl Fabricius vände sig till Johan Forsberg och sa: ”Äh. Nu kör vi”.
Fjärdekedjan ritade upp en karta åt sina lagkamrater, visade vägen till målet, och det var allt som behövdes. Efter deras första byte kastade sig hemmaspelarna in i offensiv zon med samma fart och frenesi som en apflock i en banankartong. Det dröjde inte länge innan Färjestad började sätta emot och den första perioden blev i praktiken ett enda långt spelavbrott. När det väl utbröt lite ishockey mitt i handgemängen var det Luleå som spelade den bäst – men man var tvungen att snegla och vicka huvudet snett till vänster för att se det.
I gårdagens krönika önskade jag mig gammeldags hockey, sån som vi sett när Luleå varit som bäst. Jag önskade mig känslor, hets och adrenalin. Man ska akta sig för sina önskningar – för ibland slår de in.
Det var så mycket känslor att spelarna kunde dra ut dem genom öronen, knyta en rosett under hakan och använda som halsskydd. Det var så gammeldags hockey att jag för en sekund tyckte mig se Tomas de Torquemada, spanska inkvisitionens ledare, sköta coachningen i Luleås bås.
Matchen bytte skepnad i andra perioden – i så måtto att Luleå kontrollerade skeendet ännu mer. Jag vet inte om det var medvetet eller om energin till tjafs helt enkelt tog slut, men Luleå blev bara bättre när hockeyn spelades istället för brottades. Kampen fanns där, absolut, men det handlade snarare om att ta sig in framför mål – Johan Harju skapade Mikkelssons mål tack vare sitt jobb, Peter Cehlarik gjorde sitt mål genom att vinna samma yta – än att boxas efter varje avblåsning. Färjestadsspelarna såg skakade ut, fundersamma, nästan rädda och Luleå behövde inte använda sina allra vidrigaste tortyrredskap för att skära sår i gästernas zon.
Matchen var begraven – men vad hände sedan?
Hockey hände.
En ledning är aldrig stabilare än ett slagskott från Magnus Nygren och ett par missade öppna mål. Luleå kan bli bättre på att göra mål, på att döda matcher snabbare – men jag undrar om det här laget verkligen kan spela bättre än så här.
Det här var ett styrkebesked.
Luleå Hockey är i slutspelet för att stanna.