Brendan Mikkelson gav Jimmie Ericsson en smäll i nacken. Lucas Wallmark småfäktades med Mattias Ritola. Lagacé tacklades, Rajala tacklades, Granström åkte ut efter ett slagsmål – och då hade det inte ens gått fyra minuter av matchen.
Med den inledningen borde Luleå Hockey inte haft några problem att hitta energi.
Sist de här lagen möttes vann Luleå med 5-2. Så enkelt skulle det inte bli nu.
En misslyckad rensning, en liten överaktion av Craig Schira, mer än så behöver inte Skellefteå för att utnyttja ett powerplay.
En dålig passning i mittzon, ett par sekunder av bekvämlighet, mer än så behöver inte Skellefteå för att utnyttja en spelvändning.
Jag hade velat se lite fler offensiva överbelastningar, ännu högre press på Skellefteås backar, lite större desperation från fler spelare än de mest uppenbara.
Det fanns ju liksom inget att förlora.
Så här: Vi har kommit till det stadiet att en förlust i Skellefteå inte längre spelar någon större roll. De flesta lag förlorar de flesta matcherna här, Luleå Hockey är inget definitivt undantag. Det har hänt förr, det kommer att hända igen, det behöver inte betyda något mer än tre tappade poäng i kampen om den tredjeplats som troligtvis redan försvann redan efter förlusten mot Malmö.
En vinst, den andra raka? Det skulle kunna göra Luleå lite säkrare och framför allt ruska om Skellefteå en smula. Den sista perioden senast – när Luleå gick från 2-2 till 5-2 på tolv minuter – gjorde att en liten spricka kunde skönjas i den fantastiska fasaden. En hemmaförlust på det, en flinande Fagervall som säger att ”nåjo, nånschtans tycker jag att vi hittat ett sätt att schlå dom på”, hade kunnat skifta den mentala maktbalansen inför slutspelet.
Nu? Pfft. Ingen är överraskad. Allt är som vanligt.
Att spelare som Jonathan Granström, Emil Sylvegård och Johan Forsberg är bra i den här typen av matcher är inget att yvas över, det är deras arena, det är här deras sorts hockey. Det som både irriterar och gör mig en smula orolig inför vårens övningar är att så många av de spelare som ska leda laget offensivt inte gör det i den här matchen. Johan Harju? Bill Sweatt? Toni Rajala? Craig Schira? Vill du kliva fram som en ledare, som en faktor att räkna med, finns det ingen bättre arena än matcherna mot Skellefteå. Det här är städet som man smider slutspelsstål på – men det enda jag såg var ben av bly och handleder av järn.
När Luleå försöker spela strikt mot lite sämre motstånd får man alltid lägen, eftersom det finns så mycket offensiv spets.
När Luleå försöker samma sak mot Skellefteå blir laget ofta nedtryckt, kraftlöst och förutsägbart.
Jag vill ha galenskap, överraskningar – och choklad.
Jag vill ha betydligt mer från betydligt fler.
Det kommer att behövas.