Slutsignalen ljuder i Eon arena, Asplöven har slagit bottenlaget Timrå med 2-1 efter att ha haft ett brutalt tryck emot sig under i stort sett hela sista perioden. Vilt jubel utbryter.
Det var inte vilken seger som helst, det här.
Jag är bara lite orolig för vilka signaler den skickar.
Faran är nämligen långt ifrån över – och jag tror inte att sättet som Asplöven vann på är rätt väg att gå.
I och med Robin Lindqvists entré skulle Asplöven bli lite smartare, lite mer taktiskt drivet och lite seriösare. Det här har ju varit ett glatt rövargäng som lika gärna kunnat tappa en tremålsledning som vända ett lika stort underläge. Det har inte varit så mycket tanke, det har däremot alltid varit kul att se Asplöven spela och – föreställer jag mig – kul att spela i Asplöven. Hur det står till med glädjen i spelatruppen just nu vet jag inte, men följande är jag helt säker på:
Asplöven har blivit lite tråkigt att se på.
Asplöven har tappat mycket av det som gjorde klubben till hela hockey-Sveriges favoritkusiner från landet.
Asplöven har blivit precis som vilket lag som helst.
Det där vore nog egentligen inget problem om man hade en defensiv general, om man hade en powerplayback som kunde lägga ett par puckar på kassen någon gång emellanåt, om man hade två av allsvenskans hetaste poängmaskiner – eller om man hade en femma Luleå Hockeyspelare att tillgå till varje match.
Men det finns inte.
Det har inte alltid funnits tidigare heller – men då har laget i alla fall haft den där galenskapen att luta sig mot, det där närmast maniska drivet, ett tourettesliknande tvång att aldrig någonsin låta en match sluta på det sätt som det var tänkt.
Nu? Asplöven tog ledningen med 2-0 i första perioden, dominerade även den andra – men när Timrå tog över i tredje utbröt vild panik. När laget inte längre kunde spela enligt grundplanen fungerade ingenting längre. Det var inte första gången det hände den här säsongen, knappast sista heller, och den där bristen på situationsbetingad säkerhet kommer att förfölja laget hela vägen tills serien är färdigspelad.
Förr fanns det förvisso ingen tydlig plan, precis vad som helst kunde hända – men det innebar också att spelarna var förberedda på i stort sett vad som helst.
Jag undrar om det här verkligen är rätt väg att gå för den här klubben.
Jag saknar galenskapen.