Luleås tränare Joakim Fagervall har fått skäll av släkten för att han svär för mycket när han blir intervjuad. Han har lovat att han ska bättra sig. Efter ännu en förlust i ännu ett bortaderby hade han glömt det.
"Andra perioden är så jävla dålig att man blir röd om kinderna. Två mål var ju fina siffror."
Inför matchen hade spelarna gjort sitt bästa för att piska upp lite stämning, en smula ryggrad. Vanligtvis ödmjuka mumintrollet Niklas Fogström utlovade tre segrar på de tre kommande mötena med Skellefteå, men med ryggen mot väggen och 0–2 i baken såg det ut som att Luleåspelarna mer eller mindre förberett sig på ännu en förlust.
Och vad skulle kunna vara mer naturligt?
Det finns ett problem med att förlora så många matcher som Luleå gjort på bortaplan mot Skellefteå. Jag tror att de bärande spelarna, de som varit med länge, instinktivt och undermedvetet börjar förbereda sig på att det faktiskt inte är så illa med en hedersam förlust. Det är ju liksom ändå inte de här matcherna som Luleå ska vinna.
Rätt?
Fel.
Luleå Hockey ska vinna alla matcher.
Jag skulle någon gång, helst nästa, vilja se ett Luleå som överraskar Skellefteå på samma sätt som i inledningen av den tredje perioden. Det var den bästa periodstart jag någonsin sett Luleå göra här, det dröjde tre och en halv minut innan hemmalaget var inne i offensiv zon och innan femminutersstrecket hade passerat hade Luleå kvitterat. Där och då var det här ett lag som hade kunnat ta sig an en hel hockeyvärld – sen blev det som vanligt.
Som att spelarna tänker att de måste vara rädda om den poäng de redan har.
Jag frågade naturligtvis Fagervall vad annat de hade kunnat göra för att ge sina spelare hårdare ryggrader och bredare axlar. Han föreslog att tränarstaben skulle gått in och rivit omklädningsrummet med sina bara händer, men i ärlighetens namn tror varken han eller jag att det är rätt väg att gå. Något annat måste till, jag tror spelarna måste väckas ur sin – högst ovilliga, helt omedvetna – förlustslummer som slår till så fort de passerar länsgränsen i Jävre.
Något oväntat, osäkert och omoraliskt – bara för att få laget att dra efter andan och sluta lulla på i samma gamla hjulspår.
Annars kommer man aldrig att lyckas slå ut Skellefteå i en slutspelsserie.
Positiva besked? Jodå, de finns där. Luleås backbesättning ser bra ut, bättre än jag trodde. Sigalet och Billins hade vissa problem när Skellefteå fick längd på anfallen, men de båda nordamerikanerna kommer att bli bättre ju fler matcher de får i kroppen, ju mer de vänjer sig vid den svenska spelstilen.
Det enda misstaget stod Jan Sandström för – och så länge det är han kan jag ta det. Sist Sandström gjorde bort sig var, om jag nu inte är felunderrättad, när han glömde hämta ungarna från dagis 2005.
Luleås backar kommer att ta det här laget till slutspel. Det ser oerhört solitt ut – och lär bli ännu bättre när Robin Jonsson är tillbaka på allvar.
Till sist: Cam Abbott – och hans idiotiska utvisningar. Jag vet inte hur många hakningar i offensiv zon jag sett honom åka ut för den här säsongen, men jag vet att det är för många. I dag blev han förbannad för att Luleå inte fick en utvisning med sig i den andra perioden och tuggade sig till ett nytt meningslöst besök i utvisningsbåset. Vad är problemet? För att använda tränare Fagervalls ord om situationen:
"Det är bara att limma igen. Limma igen och fokusera på nästa byte. Det spelar ingen roll om du är rutinerad eller inte – du står inte där och skriker."