Den bästa Riksserien någonsin är färdigspelad. Kvartsfinalerna är undanstökade, semifinalerna avklarade, nu finns bara två lag kvar.
Det ena är en titan som varit ett topplag sedan länge, som vunnit de två senaste SM-gulden.
Det andra? Det fanns inte ens i fjol.
Luleå Hockey och Linköping har jagat varandra en hel säsong, 36 matcher, och till slut var det enda som skilde lagen åt ett par futtiga mål framåt. Linköping och Luleå har seriens bästa försvarsspel, seriens bästa offensiv, seriens bästa powerplay och boxplay, bäst målvakter och bäst utespelare. Luleå och Linköping är två fantastiska lag – men det finns saker som skiljer dem åt.
Linköping har vinnarvana, Linköpings spelare vet hur man tar SM-guld.
Luleå Hockeys spelare saknar den kollektiva segerkulturen. Istället bärs de fram av en hel stad på ett sätt som inget annat damlag i ishockey någonsin gjort.
Det finns många som kan ta åt sig en del av äran för att Luleå Hockeys damsatsning slagit så väl ut redan under första säsongen. Förre ordföranden Curt Johansson, tränaren Fredrik Glader, direktören Stefan Enbom, spelarna själva. Men det som verkligen ger det här laget sin extra spets, det som skapar något som ingen annan kan jämföra sig med, är publiken.
Det spelar ingen roll om det handlar om barnfamiljer, supporterprofiler, storsponsorer eller vanliga hockeysvenssons – alla har tagit det här laget till sina hjärtan.
Klarar Luleå Hockeys spelare av att utnyttja det till något bra?
Det här är den okända delen av ekvationen, det är ingen garanti att en storpublik ger bättre spel. I grund och botten handlar det om en enda sak:
När en hel ståplatsläktare skriker ditt namn – vill du gömma dig eller få den att skrika ännu högre?
Ingenting som jag sett hittills tyder på att Luleåspelarna vill åka och gömma sig.
Luleå Hockey har tagit sig hela vägen till SM-final under sin första säsong i Riksserien, aldrig förr har uttrycket ”from zero to hero” passat så bra. Nu är de här spelarna bara två segrar från att ta Luleås första SM-guld i ishockey sedan 1996 – och det andra någonsin.
De kommer att bäras fram av en gungande, sjungande folkmassa, av kärlek och längtan, och jag ser inte hur de ska kunna misslyckas.
Efter den sista semifinalen mot AIK frågade jag Emma Eliasson vad det betydde för en nybildad förening att spela final. Svaret var perfekt.
”Den fest som finalerna blir här uppe blir någonting som svensk damhockey aldrig varit med om förut”, sa kaptenen.
Den här säsongen har varit en saga – ge oss nu ett perfekt slut.