Att Luleå Hockey spelar jämnt mot ett annat topplag är inget att yvas över, ej heller att man skapar mer än motståndarna. Men den andra perioden mot Frölunda var tammetusan den bästa jag sett Luleå Hockey göra i år.
Det smällde i sargerna, det kastades kroppar än hit och än dit. Snabba passningar, folk i fart, ingen större eftertanke utan bara jaga fart, fart, ännu mer fart. Sammanlänkade som vore de ihopknutna med en lång nylonstrumpa snurrade Luleåspelarna runt, runt, runt i Frölundas zon likt Harlem Globetrotters på besök i Tunaskolans gympasal.
Till och med coachningen var bra – vid nyckeltekningar i egen zon fick Jonathan Granström fullt förtroende att lösa situationen, oavsett vilken kedja som var inne på isen.
Men det var ”one of those nights”, som Jacob Lagacé sa efter matchen.
Med en illa kvävd svordom.
Sweatt brände. Jaros sköt i stolpen. Sandström missade pucken. Micflikier sköt över. Mikkelsson sköt i klubbhandsken. Wallmark träffade axlar istället för krysset. Harju brände friläge och sköt i målramen. Cehlarik träffade masken. Hedman brände friläge. Jacob Lagacé fick två fullständigt briljanta pass från Toni Rajala och Bill Sweatt. Det ena skottet gick en meter över plexiglaset. Det andra en halvmeter utanför stolpen – bakom Lasse Johansson i Frölundamålet.
Med hyfsad utdelning hade Luleå Hockey gjort fyra-fem mål efter två perioder, troligtvis ännu fler. Det var den mest bisarra kavalkad av missade målchanser jag beskådat sedan jag senast spelade toppforward i pojklaget på fotbollsplanen hemma i byn. Frölunda, ett potentiellt guldlag, fastnade i flistuggen och demonterades till brasved inom loppet av två gånger tjugo minuter.
I tredje perioden fortsatte missarna, även om chanserna inte var fullt så klara – eller åtminstone inte lika många – och bortalaget tog över åtminstone en del av spelet. Att Lasse Johansson lyckades hålla nollan, att Luleå inte fick med sig ett powerplay i slutet av sista perioden, att Frölunda gick vinnande ur tre mot tre-tombolan – allt det är av underordnad betydelse.
För Luleå Hockey var, med bara några få matcher kvar innan slutspelet, snuskigt bra.
Skillnaden är inte någon spelmässig detalj, det handlar inte om att vrida på några taktiska reglage, snarare mentala. Luleåspelare i full fart och frihet faktiskt forecheckar fast sina motståndare. Luleå mötte ett av seriens spelskickligaste lag, ett av de mest finurliga – och skapade panik i Frölundas försvarszon, gång på gång.
Det här är ishockey ur gamla testamentet, full av svavel och eld.
Det här är ett riktigt äckligt slutspelslag.
Låt inte resultatet lura er – när Luleå spelar så här kan inget lag i Sverige stå emot över sju matcher.