Luleå ledde med 2–0, hade dragit tillbaka sina styrkor en smula och spelade av matchen medan hemmapubliken gäspade bort den tredje perioden. Då lurade Joel Lundqvist halva Luleås laguppställning och vräkte in reduceringen.
Vi har ju sett en del hockey, vi har framför allt sett Luleå. Kanske var det därför som vi tittade på varandra och suckade.
”Jahaja. Nu vet vi hur det blir. Nu blir det virrigt. Nu blir det torsk.”
Luleå hade matchen i 50 minuter, ägde den så fullständigt att jag för en stund tyckte att Joakim Fagervall såg ut som Joakim von Anka, komplett med hög hatt, polisonger och rökrock. Djupa nedlägg studsade mot kortsargen bakom Lasse Johansson, forwards – ibland backar, Jonathan Sigalet och Dean Kukan rev stora hål i Frölundas försvar – studsade efter, Frölundas backar fick inte ens chansen att titta på pucken innan de hade en hungrig gris som bökade i bakhasorna.
0–1 var en konsekvens av det nyfunna självförtroendet i powerplay och Daniel Zaars starka handleder.
0–2 var en direkt konsekvens av Luleås spelidé.
Nedlägg, återerövring av puck, vunnen sargduell, pass till back, skott och skymning. Även om passningen från Petrell till Näkyvä var väldigt farlig, även om Harju inte riktigt hann fram för att skymma, även om allt inte kuggade i som det brukar behövas för att bli mål var det den där köttkvarnen, det nötande (nöffande?) spelet som gav utdelning.
Luleå har ett urstarkt boxplay, ett plötsligt fungerande powerplay, en av Sveriges bästa målvakter och ett fruktansvärt jobbigt gäng slutspelskrigare att krångla sig igenom för att ens ta sig så långt.
Luleå har dessutom självförtroendet som skapas av att hålla undan på bortaplan – och hemmafördelen.
Jag trodde inte för en sekund att Luleå Hockey skulle klara av att hålla undan, men det här laget är uppenbarligen byggt av ett helt annat material.
Troligtvis karré.
Nu har Luleå Hockey skaffat sig en monumental fördel. Jag kan räkna upp hundra sätt som Frölunda kan ta tillbaka fördelen på, men här är knorren: Just här, just nu, känns inget av dem särskilt sannolikt.
Frölunda ser inte ut att kunna spela slutspelshockey.
Luleå ser inte ut att kunna spela något annat.