I svenska ishockeyförbundets verksamhetsidé står följande rader att läsa: ”Svenska ishockeyförbundet är den samlande organisationen som främjar, utvecklar och administrerar (…) ishockey (…) på alla nivåer.”
Syn, säger jag.
Svenska ishockeyförbundet bryr sig om SHL. Resten? Äh, det får lösa sig.
Tycker ni att jag är orättvis? Tja, sitter ni i förbundet så kan jag förstå er, men det betyder inte att jag har fel. Jag bygger mitt resonemang på tre ben.
Det första: SHLs hattande med speldagar.
Det finns ingen vettig anledning till att Sveriges högsta serie ska spelas på i stort sett samtliga veckans dagar – förutom att döda intresset för all annan hockey. Minns ni hur det var när allsvenskan fortfarande var en serie som folk brydde sig om, som tv-kanaler faktiskt betalade riktiga pengar för att få sända? Minns ni när SHL spelade tisdag, torsdag och lördag – medan de allsvenska matcherna avgjordes onsdag, fredag och söndag? Det var inte så länge sedan. Sen var det som att de ansvariga Sveriges högsta serie såg att hockeypubliken gillade allsvenskans bonniga charm och oborstade spelare lite för mycket och bestämde sig för att döda den med en aldrig sinande bombmatta av SHL-matcher. Men kan inte allsvenskan anpassa sitt spelschema efter den högre serien? Jo, visst – men en genomsnittlig månad finns det bara sex-sju dagar som det inte spelas SHL-hockey på, landslags- och CHL-uppehåll undantaget.
Den här situationen hade förbundet kunnat förhindra genom att sätta ner foten och bestämma fasta speldagar för SHL och allsvenskan.
Det andra: Transferfönstrets stängning.
I år fick inte klubbarna värva efter 15 februari, vilket var fina fisken för SHL-klubbarna som hade kunnat ersätta spelare som eventuellt skulle skada sig i landslaget. För alla andra, som inte har några landslagsspelare? Tja, det fanns lag i division I som skickade sina åtta bästa spelare till en konkurrerande förening – eftersom den föreningen skulle spela kvalhockey och man då slapp en icke försumbar kostnad. Är detta bra för svensk ishockey i stort? Snarare kastar det ett löjets skimmer över de som styr sporten.
Den här situationen hade förbundet kunnat förhindra genom att flytta sista grundserieomgången i division I.
Det tredje: Den sista omgången i Riksserien.
Som genom en händelse har damlagens sista matcher inte samma starttid – vilket innebär att Luleå Hockey kan gå på resultatet mellan Linköping och Leksand i matchen mot nästjumbon Sundsvall. I en situation där allt talar för att det bara kommer att skilja ett par plusmål i kampen om förstaplatsen – och den ytterst viktiga hemmaplansfördelen i eventuell final – kan det bli guld värt för Luleå. Linköpings tränare Peter Frantz är storsint i artikeln här bredvid, hade jag varit han hade jag rivit upp himmel och jord över ett så genant misstag.
Den här situationen hade förbundet kunnat lösa genom att slänga ett getöga på spelschemat och i alla fall låtsas bry sig.
Jag kan förstå varför förbundet gör så här. SHL-klubbarna är en maktfaktor och varje inskränkning av den makten kan följas av hot om att dra sig ur förbundets verksamheter, att starta en piratliga eller flytta till KHL. Säkert får man lägga en hel del tid, kraft och pengar på att hålla dem nöjda – men det får vara någon måtta.
Det är dags att leva upp till sina egna vackra ord.
Det är dags att ta sin egen uppgift på allvar.
Vi kan inte offra svensk ishockeys framtid på toppklubbarnas altare.