Spattigt, osäkert, inkonsekvent och avvaktande. Luleå Hockey förtjänade inte den här segern i första perioden – men det går att vinna hockeymatcher utan att förtjäna det. Sätter du tillräckligt hård press på motståndaren kommer hen att göra misstag – både på och vid sidan av isen.
Färjestad låg under med 1-3 i matchserien och säsongen gick mot sitt slut. Värmlands stolthet – överallt utom i Karlskoga – var på väg ur slutspelet redan i kvartsfinal för andra året i rad. Tommy Samuelsson, Färjestadstränaren, ville göra något för att väcka sitt lag. Han valde fel.
Justin Pogge har stundtals varit briljant i kvartsfinalerna. Den kanadensiske keepern har räddat sitt lag från betydligt större förluster, han har räddat mer än 93 procent av Luleås skott på mål och enda anledningen till att han inte lyckats sno fler matcher är att Joel Lassinantti faktiskt varit ännu bättre. Inför femte kvartsfinalen valde Samuelsson att bänka Pogge till förmån för norrmannen Lars Haugen – som hittills inte stått en enda match i slutspelet.
Hur det experimentet gick?
Färjestad gjorde sin bästa period sedan de första 20 under första matchen nere i Karlstad. Haugen vevade i luften när han skulle slå undan pucken och gav Lucas Wallmark öppen kasse.
Färjestad kvitterade, gästerna var till och med ännu bättre i inledningen av andra, tog ledningen med 2-1 – varpå Haugen släppte in ännu ett lite lagom hårt Wallmarkskott.
Där och då tyckte jag mig höra hur 22 ryggar bröts. Där och då dog Färjestadsspelarnas drömmar, förhoppningar och fantasier om en lång slutspelsvår och byttes ut mot en stilla undran:
Var satte jag egentligen golfklubborna? I garaget? På vinden?
Lucas Wallmark är glödhet, han – och Haugen – höll kvar Luleå i matchen medan gästerna var som bäst. Sedan skickade Luleå fram Mannerheimlinjen för att avgöra.
Toni Rajala, Lennart Petrell och Ilari Melart har alla haft sina respektive problem under säsongen. I de sista skälvande matcherna av grundserien var det som att de, alla tre, vaknade och gnuggade sig yrvaket i ögonen. Nu är de tillräckligt bra för att döda både matcher och kvartsfinalserier.
Ilari Melart åkte från egen zon upp till motståndarmålet och trots att han hade med sig både Harju och Granström var det aldrig något snack om att passa. Den väldige backen vek inåt, undvek en försvarares klubba och sprättade in 3-2 vid bortre stolpen som vore han Niklas Jidhe.
Toni Rajala fick pucken vid halvsarg i offensiv zon, trampade runt målet – men lämnade pucken vid första stolpen med en så söt passning att Socialstyrelsen rekommenderar att ni maximalt tittar på två repriser i veckan. Johan Forsberg dök upp helt enligt plan och smällde in 4-2.
Lennart Petrell? Han gjorde precis vad som står i hans arbetsbeskrivning. Drev på mål, stressade motståndarkeepern och hackade tills pucken passerat mållinjen för 5-2.
Jag ska nu inte sitta här och citera Runeberg, orera om bonden Paavo och nyttan av att sköta sitt hemman med trägna armar högt bland Saarijärvis moar (oj, nu gjorde jag det ändå, jag ber om ursäkt).
Men det är intressant hur den finska trion gått från irritationsmoment till matchvinnare – och att samma sak gäller hela laget, hela klubben. Med sämre självförtroenden och vekare hjärtan på nyckelpositioner hade vi faktiskt kunnat sitta här och titta på kvalserien. Större än så är inte marginalerna.
Istället rullade Luleå Hockey över mardrömsmotståndaren Färjestad utan mer än ett försiktigt litet kaffedarr på vägen mot semifinal. Tränarstaben identifierade motståndarnas styrkor – kontringsspelet – och raderade ut den genom att skicka fram sina spelare så långt att det inte gick att hitta plats för ett halvkilo bryggmalet, än mindre ett snabbt pass ur egen zon. Det här var, mer än något annat, en försvarsseger – och ni vet hur det är med försvar och mästerskap.
Semifinalmotståndet kommer dock att vara betydligt mer svårstoppat än så här.
Oavsett om det blir Frölundas fart och finess eller Skellefteås kraft och passningsspel kommer Luleå Hockey att få större bekymmer än mot Färjestad.
– Jag vet helt ärligt inte vilka jag vill ha. Skellefteå är ju derby, men det hade varit roligt att ta revansch på Frölunda också. Det blir en fest oavsett, sa kapten Harju efter matchen och såg faktiskt ut som om det inte var en cliché.
Det här laget har defensivt självförtroende, massor av matchvinnare och en målvakt i storform.
Det här laget har inte längre någon mardrömsmotståndare.
Det är en.