I den direkta sakfrågan har jag egentligen inget att klaga på. Chris Abbott har varit en av Luleås bäst betalda spelare de senaste säsongerna men årets slutspel var egentligen första gången som han gjorde skäl för den lönen. Han gjorde sin bästa säsong sedan han kom till Luleå – men det skymmer inte det faktum att Luleå i längden inte har råd att betala så mycket för en spelare som man mycket väl kan bli tvungen att klara sig utan i tio-femton matcher varje säsong. Sådan är verkligheten, Chris Abbott har domarnas och Disciplinnämndens ögon på sig, hans spelstil innebär att han kommer att bli avstängd igen.
Därifrån är händelsekedjan rätt förutsägbar: Luleå kan inte betala Chris Abbott lön som en förstakedjespelare – andra klubbar kan tänka sig att göra det – Chris Abbott är troligtvis förlorad.
Så vad är egentligen problemet? Varför är de så oense?
Ärligt talat vet jag inte mycket mer än er. Klart är i alla fall att en spelare som gett sitt blod, svett och hjärta för Luleå Hockey under de sex senaste säsongerna lämnar klubben med allt annat än varma känslor för dess ledning. Klart är att klubbens sportchef spenderade tio minuter med att ta heder och ära av honom på hemsidans egenproducerade webb-tv. Klart är att klubbens fans ömsom vred sig i skam, ömsom skakade ledset på huvudet över tonen i programmet.
Var det underhållande? En smula.
Främjade det klubbens intressen? Knappast.
Hade det gått att göra annorlunda? På tusen olika sätt.
Oavsett vad Chris Abbott påstått i sitt öppna brev – han påstod egentligen inte särskilt mycket alls, ni kan läsa själva här bredvid – så har klubben alltid möjligheten att sätta sig över enskilda ledares känslor.
Nu fick jag bara intrycket av att det var en desperat mans försök att rädda ansiktet när hans smarta plan inte fungerade.
Det kan naturligtvis vara precis som ”Osten” säger, men problemet är att Luleås sportchef saknar trovärdighet i just de här frågorna. Vi har sett fler spelare lämna för att de ledsnat på hans förhandlingsteknik, vi har hört historier om hårt hållna juniorer och agenter som klagar på sent ändrade lönebud. Därifrån är det inte alls svårt att se hur han försökt hålla ytterst ljumna kontraktsdiskussioner med Chris vid liv så länge att lagkaptenen till slut tröttnat.
”Ostens” sociala kompetens framstår som bristfällig, hans vilja att tjäna ett par kronor extra på lite tjuv- och rackarspel tangerar kort sagt det uthärdligas gräns.
Jag har varit kritisk mot ”Osten” tidigare för i princip samma saker, det är rätt lätt att se hur det här – och andra liknande situationer genom årens lopp, Martin Chabada och Elias Fälth poppar upp i huvudet lite snabbt – hade kunnat skötas snyggare. Troligtvis hade det kostat Luleå mer reda pengar, vad det gett klubben för värdeökning på anseendekontot vette fasen.
Vi kan i alla fall enas om att det knappast är positivt för varumärket när lagkaptenen beskriver förhandlingarna med sportchefen som ”frustrerande”.
Jag kan förstå hur Lars ”Osten” Bergström tänkt.
Jag kan till och med förstå varför han gör så här.
Men jag kommer aldrig att förstå varför det ska vara nödvändigt att göra det på det här sättet.