Vi räknar 37 minuter till matchstart. Ilari Melart knuffas, hytter med näven, svär. Lennart Petrell ler. Emil Sylvegård flinar som vore han fem år gammal, fast förankrad i Jultomtens knä. Jonathan Granström ser bara ut att mysa, som om han satt framför en varm brasa mitt i en snöstorm. Framför sig har de en vägg av Frölundaspelare som är väldigt irriterade på någonting.
Det sägs att allt började med att Jonathan Granström sköt en puck mot Joey Crabb, som satt och stretchade i Frölundazonen.
Men det kan jag då rakt inte tänka mig.
Att Granström, Petrell, Melart, Hedman och Sylvegård är mitt i olyckshändelsernas centrum är inget att höja på ögonen över. Det är såna de är, på gott (slutspel) och ont (grundserie), det är där de ska vara.
Men.
När Lucas Wallmark åker in framför mål och skymmer skott, när Johan Harju kastar sin underutnyttjade kroppshydda in i närkamperna, när Janne Sandström tar skott och humpar undan en försvarare för att jaga efter den potentiella returen – då lyser det om Luleå.
Det här var något helt annat än den serielunkshockey – tänk Rögle borta, omgång 27 – som bjöds i första semifinalen. De första fem minuterna av matchen, de sista fem minuterna av andra perioden, var hemmalaget fullständigt dominant. Då var Luleå Hockey precis så där maximalt bra som laget kan vara, när motståndarna inte kan ta sig ur egen zon och bara precis ta sig in i den.
Däremellan? Nåja.
Luleå tog sig in framför mål, det var detaljen som skiljde mest gentemot första matchen. Det gav tre mål och halvspattig seger.
För fortsättningen är det dock värt att notera att det stundtals var lite otajmat, lite långsamt och att det ibland togs dåliga beslut. Ibland försökte Luleå att inte gå bort sig, att reagera istället för att agera, att spela försiktigt – varpå Ryan Lasch, två äpplen hög, kunde snirkla sig genom ett helt Luleåförsvar som en vattenödla i en vedtrave och smeka in pucken i krysset.
Ta Craig Schira. Innan den här matchen hade den kanadensiske backen varit inne på sju baklängesmål i spel fem mot fem under slutspelet – och då har Luleå bara släppt in tio stycken. Han har förvisso matchats hårt mot motståndarnas bästa formationer, men det är ändå inte godkänt. I dag var han avvaktande, försiktig – fram tills att han blev tufft tacklad tre meter från kortsargen i egen zon.
Då blev han förbannad.
Under de två efterföljande bytena hann Schira med att både tackla Joey Crabb halvt trasig och att skära stora hål i Frölundazonen med sin skridskoåkning och sina aviga kroppsfinter. Schira var ilsken, inne på två mål framåt, inget bakåt och spelade slutspelets bästa hockey.
Det här laget är inte smart.
Det här laget är inte kyligt.
Det här laget ska inte spela på procenten, på marginalerna eller på motståndarnas misstag.
Det här är, i grund och botten, ett argt lag – det ska spela på ilska. I någon mån hoppas jag att spelarna lärt sig det nu.
Den här matchen var bara småsur, Luleå har mer ilska att uppbringa.
Frölunda? De har en del att fundera på.