CHL-finalen var ett spektakel. Pressläktaren var full, till och med en tv-station från Brasilien skulle sända och på gräddhyllan vid restaurangen hade hockey-Europaspotentater samlats för att smörja kråset.
Nedanför dem stod Luleåfans, galna och lyckliga, redo att bära sitt lag till seger.
Spelarna? De sprang omkring på isen med silverbrickor, de serverade snittar och bubbel till sina motståndare.
Det dröjde 17 sekunder innan bortalaget tagit ledningen. Det dröjde 12 minuter till innan 0–2. I en och en halv period var Luleå Hockey egentligen aldrig nära ett mål – medan Frölunda radade upp chanser. Det bjöds på öppna lägen, felpass i egen zon, kontringar i numerärt överläge. Det var skott i stolpen, ribban och fullständigt osannolika räddningar av Joel Lassinantti.
Frölundaspelarna var starkare, snabbare, smartare och spetsigare – det var, kort sagt, en så enahanda matchbild att de där tv-tittarna i Brasilien troligtvis bytte kanal i tro att sändningen hade frusit.
Sedan hände något.
Va? Vill ni veta vad? Okejrå: Tur, skicklighet och hårt arbete.
Två onödiga utvisningar, en givmild målvakt och en plötslig lidnersk knäpp i powerplay – mer än så behöver inte Luleå för att vända en match. Den här insatsen symboliserar hela säsongen, det är så här det har sett ut.
Stundtals ineffektivt, långsamt och slött. Plötsligt blytungt, spetsigt och hungrigt. Det går aldrig att förutsäga en given seger, oavsett motstånd – men den som räknar ut Luleå Hockey gör det också på egen risk.
Joakim Fagervall ska ha kritik för att han gång på gång misslyckas med att få sitt lag att prestera som bäst från start i matcherna. Men han ska också ha beröm – därför att det var tränarnas drag i powerplay som gav spelarna trygghet att prestera när ingenting fungerade.
Det draget gav honom den första titeln som tränare för ett elitlag.
För att Luleå Hockey ska bli en seriös utmanare om fler titlar den här säsongen vill jag se ett mer konsekvent presterande lag. Just nu är Luleå bara en färgstark uppstickare, en rolig färgklick som sprätter omkring lite och gör roliga saker både här och där.
Det var en fantastisk vändning, en kul seger och säkert en fin fest.
Jag tar för givet att Luleå Hockey inte bara fick ont i huvudet av segern – jag hoppas att man lärde sig något av den också.
Det här laget har ju – undantaget en konsekvent levererande förstakedja, förstås – egentligen alla komponenter som krävs för att gå långt i ett slutspel. På pappret är det här ingen chock, jag kan tycka att Luleå Hockey ska vara här, djupt i alla sorters slutspel. Typerna finns där, spelskickliga backar, defensiva pjäser, grovjobbare och toppmålvakter. Det här laget kan bli den obehagligaste slutspelsöverraskningen sedan HV 71 1995 – men då krävs mer.
Hela tiden.
Luleå Hockey har ett mästarspel i sig, en envishet och arbetskapacitet som är oerhört attraherande, är det någonting som Europaspelet bevisat så är det i alla fall det.
Nu vill jag se det resten av säsongen också – jag gillar det här laget för mycket för att det ska åka ut snabbt.