Det finns inte så mycket kvar att begära av Luleå Hockey. Laget har genomlidit en kris, tagit sig ur den, vänt säsongen och cementerat sig som topplag inför slutspelet. Men väl där kommer det att behövas mer.
Mycket mer.
Problemställningen: Att spela slutspelshockey kostar på. Det är jobbigt, spelare kommer att bli skadade, tappa form och bli utraderade av motståndarnas bästa defensiva formationer. För att vinna matcher behöver du hjälp i den offensiva produktionen.
Du behöver få ett gratismål här och där, för att få andas, för att motståndaren inte ska göra det, för att gå vidare. Du kan hoppas på tur, på skicklighet eller på kamp för att producera – men det finns inget enklare sätt att göra det på än i numerärt överläge.
I teorin, alltså.
I praktiken har Luleås powerplay hittills varit ungefär lika väloljat som en Puch Dakota i sandstorm under Dakarrallyt.
Efter 42 matcher har det här laget förvaltat ungefär ett av fem numerära överlägen, en helt okej siffra men statistik är ju som bekant bara en mer salongsfähig form av lögn. I realiteten har påfallande många av Luleås powerplaymål tillkommit på flygande anfall, fastcheckade puckar och direkta motståndarmisstag. Väldigt få av de där målen har tillkommit tack vare Luleås egna konstruktiva, uppställda spel med en man mer på banan. Det här har varit ett problem som tränare, spelare och klubbledare varit högst medvetna om – utan att göra något åt det.
Tränarna har tyckt att det finns viktigare områden att fokusera på.
Det får man ge dem rätt i.
Inför uppehållet var det dags. Här skulle läggas pannor i djupa veck, här skulle lösas knutar och filas på varianter. Av det syntes inte mycket. Det saknades knappast chanser eller goda intentioner, det var inte uruselt på samma sätt som mot Rögle, men någon magisk förvandling var det inte. Rajalas formation var bättre i fem mot fem, Wallmarks funderar fortfarande för mycket och framför allt har båda uppställningarna lite svårt med tajming, med det intuitiva spelet. Sånt kan komma med tiden – problemet är att det inte finns särskilt mycket kvar.
Luleå måste lösa sina problem på en gång, eftersom jag gillar det nya vräka puckar på mål-direktivet som tränarna måste ha delat ut vill jag se det vidareutvecklas.
Sigalet på blå, som matar skyttar i varsin cirkel med passningar. De skjuter på allt, så lågt de kan, medan Anton Hedman, Jonathan Granström, kanske till och med Ilari Melart trycker in alla puckar som studsar framför mål. Om det ska göras kan det lika gärna göras rejält.
Jag tror att väldigt mycket är vunnet om Luleå Hockey lär sig använda de spelare som inte hunnit – eller kunnat – smittas av misslyckandet hittills. Problemen i numerärt överläge verkar ha satt sig i huvudet på de kreativa spelarna – de som borde vara bäst i spelformen är inte längre det. Det här laget har möjlighet att pressa in puckar i motståndarnas mål – varför inte göra det?
Luleå måste lösa det här.
Det finns för många spelare som funderar.
Använd de som får saker uträttade istället.