Coop arena. Flitens låga lyser. I tränarrummet analyseras säsongen, i spelarnas lilla krypin genomförs personliga samtal. Joakim Fagervall kommer ut ur omklädningsrummet, skakar hand som en tungviktsbrottare och säger att vi kan genomföra hans sista intervju som Luleåtränare i ett fikarum lite längre bort i korridoren. Det är bara ett problem: När Fagervall ska låsa upp dörren fungerar inte hans nyckeltagg.
– Vaffan, har de redan ledsnat på mig? Det här måste ju vara någon slags signal att det är dags att dra.
Fagervall garvar rått.
– Jag har inte checkat ut än, det pågår ju fortfarande efterarbete, jag har inte fått intrycket att de tycker jag är i vägen. Än. Det kommer säkert en sån tidpunkt, men jag ska snart avlägsna mig. Det ska bli jävligt skönt att vara lite ledig.
Joakim Fagervalls meritlista är diger, men när han skrev på för Luleå Hockey hade han varit hockeytränare i nästan 20 år utan att ha fått chansen i högsta serien.
Nu lämnar han klubben efter bara två år.
Klart fasen man blir nyfiken på varför.
– Jag kände att jag var klar, helt enkelt.
Varför?
– Jag vet inte. Jag kan inte peka på en enskild anledning, men jag ville gå vidare. När jag tog det beslutet hade jag inget klart, Björklöven kom in i bilden mycket senare. Då stärktes min känsla, till sist slutade jag lyssna på de andra erbjudanden jag fick.
Finns det ingen förklaring till beslutet?
– Det har ju snackats om min familjesituation, men jag har vuxna barn och är frånskild. Det kändes bara som att jag var klar. Ibland kommer man dit.
Var det inte som du tänkt dig i SHL, i Luleå Hockey?
– Jo, det var det. Det har varit en sjukt häftig resa, men så stor skillnad gentemot allsvenskan är det ju inte. Jag är kanske lite orolig, jag har alltid sökt nästa utmaning.
Varför har du blivit sån?
– Därför att jag har vågat ta snabba beslut förr, utsätta mig själv för förändringar – och det har utvecklat mig. Det är min drivkraft. Inte är jag färdig som coach, jag kan komma tillbaka, men just nu vill jag göra det här.
Kan du förstå att folk tycker det är skumt att du drar när du väl fått chansen?
– Ja. Absolut. Men jag är ganska van att folk tycker jag är skum och har inga problem med det. Just nu känns det rätt för mig att göra den här resan. Så funkar jag.
Nu väntar nya äventyr. Först en fjälltur upp till Abisko, fiska lite, köra skoter, åka skidor, samma sak som han gör varje år. Sedan ska han ta över som general manager i Björklöven.
– Mitt tränarskap har aldrig legat i att rita bågar, snarare i att få ihop gruppen och arbeta hårt. . Jag kommer inte att bli sämre tränare för att jag är GM i ett par år, snarare tvärt om.
Vad vill du göra där?
– Min bild är att det alltid varit lite spretigt i ”Löven”. Jag vill få ihop allt till en enhet, att man jobbar kontinuerligt tillsammans.
Om det är den största utmaningen i Umeå – vad är då den största i Luleå?
– Att ersätta Jocke Fagervall, hahaha. Nej, allvarligt talat, att vinna SM-guld är ju den största utmaningen.
…och hur når man dit?
– Oj… Det är jättesvårt att säga. Naturligtvis kontinuitet, både hos ledare och spelare. Nu verkar det ju – jag har ingen aning, men jag hör ju ryktena som alla andra – att det blir kontinuitet på ledarsidan och det är en bra grund att stå på. Men det går inte att peka på en enda grej. Det som däremot finns i väggarna här är ett fruktansvärt driv att jobba hårt. De äldsta spelarna, de som varit här längst, jobbar fruktansvärt hårt. Jag har imponerats av det varje dag och det är en jävligt viktig del.
Fagervall kom in som en frisk fläkt efter lätt tillknäppte Jonas Rönnqvist, svor och gormade samt lovade att laget skulle spela hockey som förr i tiden.
Allt skulle kunna hända.
– Jag tänkte väldigt mycket på hur jag skulle göra det bättre än ”Rönken”. Jag visste att det skulle bli en oerhört tuff uppgift, han – eller de – hade ju gjort ett kanonjobb. Det blev en jätteutmaning.
Hur tycker du det gått med målet?
– Vi har gjort bra matcher, till och med fantastiska matcher – men nånstans känner jag att vi borde varit där vi var mot Skellefteå och Frölunda oftare. Någonstans bygger det på att balansera en liten förbannadhet i kroppen, att vara irriterad. Mer Granström, helt enkelt.
Du gillar honom?
– Det finns tre personer i SHL som definierar begreppet ”slutspelsräv”. Två av dem spelar final nu, den tredje är han. Han brinner, skapar känslor, spelar fram, gör snygga mål, irriterar – som hockeyälskare måste man ju tycka om honom.
Hur viktig har han varit för er i år?
– Jonathan är den bäste spelaren i slutspelet, i alla lag. Jag tycker han varit bättre än både Joel och Jimmie – alla kategorier. Däremot kan det finnas träningar då jag inte vill ha honom på isen, han behöver den där nålen i ögat som slutspelet innebär. Då: Wow.
Om Granström är slutspelets yin så är Toni Rajala yang. Kan du förklara gåtan Rajala?
– Jag har faktiskt inget bra svar och jag tänker inte göra någon djupare analys av det. Han är, precis som alla andra som vill göra mål, beroende av att göra dem. Han gjorde 17 i grundserien, det är ett bra facit, men med sju-åtta baljor från honom i slutspelet så hade vi kanske spelat final i morgon.
Överlag är Fagervall nöjd med det resultatmässiga utfallet, men han återkommer till en sak som fortfarande plågar honom.
Grundserien hans första år, framför allt den tunga perioden i november när laget satte nytt klubbrekord i förluster.
– Vi slutade åtta, vi föll som en sten i tabellen där i november. Det svider fortfarande. Det svider att vi leder kvartsfinalen med 3-1 och ändå inte går vidare. Chris var avstängd, Cam skadad, de var viktiga för oss i det läget.
Årets säsong hade också sina dalar.
– Vi gjorde en fantastiskt bra premiär – sen kom det 17 matcher efter den av varierande kvalité. Vi var inte ödmjuka, det hade varit intressant att se vad som hänt om situationen varit den omvända. Nu hamnade vi i en omedveten övervärdering av oss själva. ”Vi är riktigt bra – precis som alla sagt” – och sen kom det tre käftsmällar i rad. Det kostade oss under lång tid.
Vändningen kom efter den pinsamma förlusten borta mot Malmö.
– Där slog vi i backen. Vi var utspelade, då var vi som en blöt fläck i golvet. Där blev allt väldigt allvarligt, väldigt öppet. Du kan ha en tjur som springer in i väggen en jävla massa gånger men när det gör tillräckligt ont för honom så lär han sig att det där ska han inte göra.
Vad hände?
– Bland annat att jag ifrågasatte det interna ledarskapet. Det rörde nog upp en del damm, jag ifrågasatte gruppen rätt hårt, sa att i det här läget var det inte läget att sitta och luta sig mot ryggstödet och tycka att det kommer att vända.
Varför behövdes det?
– Det var en ny grupp. Chris hade varit kapten de senaste åren, han hade lämnat. Harju var ny i den rollen, vi visste att det skulle ta ett tag för honom att vänja sig. Under resans gång tycker jag att han blivit bra, han kommer att bli ännu bättre – men det ger sig inte av sig självt.
Till slut vände det, efter förlusten hemma mot HV 71. Luleå tog 16 trepoängare på de 18 kommande matcherna, gjorde en makalös klättring och slutade till slut fyra i tabellen.
– Grunden till allt är att föreningen trodde på det. Att de inte skapade någon oro, vi fick förtroendet att jobba. Jag kände mig aldrig hotad. Jag tycker att fler klubbar borde göra som Luleå, det ska föreningen ha en stor eloge för, de vågade låta oss jobba med laget.
Allt tog slut med en förnedring mot Frölunda för lite drygt en vecka sedan. När Fagervall tackat laget och pratat i tv-studion knöt han en Luleåhalsduk runt nacken och gick till ståplats.
För att tacka, för att skaka hand som en tungviktsbrottare.
– För mig var det viktigt. Det finns många fina supporterkulturer i Sverige, men det jag upplevt här slår allt annat. Jag tycker det här har varit helt enastående. När vi låg elva var det inte färre på ståplatsläktaren än när vi låg i toppen. De stod där, under HV-matchen, när vi var så sargade – och lät likadant. De hade all rätt att vara kritiska, men de stod där ändå.
Det där kan ju vara ett tveeggat svärd.
– Ja, visst, men hur kul är det om ingen bryr sig? Hur kul är det om inte Pelle Johansson skriver ner en nån gång emellanåt så att man vill fläta på han en jävla smäll? Det är som min farfar sa till grannarna, när jag var liten och for runt och härjade i kvarteret där de bodde: Sopa till honom varenda gång ni ser honom, om inte annat så för säkerhets skull. Man håller sig vaken, säger Fagervall, innan han suckar lite lätt och formulerar sin sista tanke som Luleåtränare i NSD.
– Även om inte vi orkade så hade jag velat spela hem ett guld för dem. De har stått där och stöttat, de var värda det. De borde tammefan ha fått ett guld ändå.