Joakim Fagervall kom till Luleå Hockey från allsvenska Västerås inför fjolårssäsongen. Den nye tränaren blev direkt uppskattad för sina raka intervjusvar och jordnära framtoning – men den sportsliga succén uteblev.
– Vi vann CHL – men slutade åtta i serien. Vi gick till kvartsfinal – men åkte ut direkt. Summeringen? Inte bra, men okej. Under sommaren har jag varit jätteledig. Jag har bara pillat navelludd och myst, säger Joakim Fagervall.
Tornedalingar är aldrig lediga, kom igen nu. Vad har du byggt?
– Jag gjorde färdigt alla byggprojekt i våras, nu finns det inget mer att bygga. Det är ju som inte jobb att gå med motorsågen eller att fiska, det har jag gjort.
En hel del tid till eftertanke, låter det som?
– Ja, jag har funderat rätt mycket.
...och kommit fram till..?
– Att det första året var jävligt annorlunda, jämfört med vad jag tänkt. Det var mycket mer intensivt, det fanns inga tillfällen när man kunde gå ner i varv. Det kände jag när allt var slut.
Hur?
– Egentligen ville jag bara sätta mig i en jävligt långsam bil och köra till Luleå från Göteborg efter sista matchen mot Frölunda. Jag ville bara vara ensam. Allting dog då.
Nu? Förening och fans andas ny luft och drar sina första andetag i den nyfödda säsongen. Luleå Hockey ställer ett av de mest namnkunniga lagen någonsin på isen i premiären mot Växjö. Tränaren? Han myser.
– Det blir en utmaning – men också en av de absolut roligaste säsongerna jag varit med om att starta. Jag har funderat om det finns något jag borde oroa mig för, men jag är inte den typen. Jag tycker bara det är härligt, säger Fagervallt.
Du har fyra potentiella poängligavinnare i truppen...
– Rajala, Harju, Sweatt och Micflikier?
Ja. Är det fler?
– Gärna för mig. Men det är de första jag tänker på.
Hur får du dem att leverera tillsammans?
– Det gör inte jag – det gör de själva. Är de bra så spelar de mycket, bra spelare har mycket istid, då kommer poängen och alla blir nöjda. Jag har aldrig sett några problem med att ha många bra spelare i samma lag. Tvärt om. Jag ser folk som blivit bättre av den miljö vi har i laget redan nu. Det blir ett helt annat fokus i passningsspelet, i de taktiska detaljerna, när konkurrensen är så pass hård slarvas det ingenstans. Det är en annan nivå.
Hur känns det?
– Det är sjukt roligt. Att vara en del av det här gänget känns hur roligt som helst. Jag är mycket väl medveten om förväntningarna – men vi har inte varit så sena att skruva upp dem själva.
Samtidigt som föreningen storsatsar har kraven höjts. Alla i någon slags bestämmandeposition pratar om att det är dags att vinna SM-guld – och Joakim Fagervall rättar in sig i ledet.
– Jag tycker det är rätt. För fan, varför skulle vi inte säga att vi ska vinna? I år kanske det finns tre lag som inte ska säga att de går för guld. Om resten inte gör det är väl det mer värt att ifrågasätta? Det är ju för fan generande, säger Fagervall.
Hårda ord.
– Det är ju så. Vad då ”delta”? Hade jag varit sponsor åt ett sånt lag hade jag inte satt in en krona till. Att vi aldrig vågar säga att vi ska vinna kanske är anledningen till att vi inte vinner så mycket i det här landet.
Du sa att ni gick för guld i fjol också.
– Så klart. Jag trodde på oss i fjol också – i min värld räcker det inte att delta. Om du sen tycker det att det är realistiskt eller inte skiter jag väl i. Fullständigt. Jag håller på med det här av en enda anledning, den här sporten går ut på en enda grej: Att vinna. Vad fan är problemet med det?
Pressen?
– Äh, inför fjolåret var den mycket, mycket större. Jag var ny på nivån och visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, jag visste inte om jobbet skulle vara ett annat. Nu vet jag – och jag oroar mig inte.
Men i omklädningsrummet lär det finnas de som gör det.
– Det finns det säkert, det gör det alltid – jag är bara ledsen å deras vägnar. Det är ett jobbigt liv att gå omkring och oroa sig.
Det är ditt sista år på kontraktet – är det inte dags att börja oroa sig.
– Näe. Gör jag ett bra jobb blir det lite lättare att få jobb, gör jag ett dåligt blir det lite svårare.
Men jobb får du ändå?
– Det hoppas jag – jag måste ju käka. Jag får väl börja jobba i stenbrottet utanför Övertorneå igen. Det är inte så dumt.