Jenni Hiirikoski landade i Luleå i måndags eftermiddag. Tränaren Fredrik Glader hämtade henne på flygplatsen och den nya backstjärnan undrade, nästan direkt, om gymmet i ishallen var öppet. Det var det. Glader skjutsade henne dit, Hiirikoski bytte om och sedan började showen.
– Det var det jävligaste jag sett. Hon kastade upp 130 kilo på axlarna och körde explosiva benböj. Hon hoppade!
Fredrik Glader är fortfarande lite skakad när han berättar om händelsen. Det är förståeligt, Hiirikoski är två äpplen hög och väger som en halv sportkrönikör – men hon är fruktansvärt seriös. Hon dricker inte, hon firar knappt sina segrar, morgonen efter det finska VM-bronset i Malmö var hon den enda finska spelaren som inte var i varierande grad var bakfull.
– Hon är så sjukt seriös, ett grymt föredöme för våra yngre spelare. Hon är en Per Ledin, säger Glader.
Men Jenni Hiirikoski är mer än en förebild, en rutinerad räv att luta sig mot.
Betydligt mer.
Jag vågar lugnt påstå att hon är den enskilt bästa värvningen som föreningen någonsin gjort – på både herr- och damsidan. Hon kan till och med vara den bästa värvningen av ett svenskt hockeylag någonsin. Den enda möjliga jämförelsen i modern tid är om Niklas Lidström, i mitten av 2000-talet, bestämt sig för att flytta hem till elitserien.
Det här är inte en värvning som luktar SM-guld. Det är en värvning som (brasklapp: svåra skador) faktiskt garanterar det.
Så bra är den finska landslagskaptenen.
Luleå Hockey/Munksund ståtar nu med en backbesättning som innebär att laget troligtvis skulle kunna vinna riksseriematcher med min gamla mamma i kassen. Det finns i stort sett bara ett enda lag i världen som kan matcha den: Kanadas landslag, med Brendan Mikkelsons syster Maeghan i spetsen. Nästa säsong kan Glader – han kommer naturligtvis inte att göra det särskilt ofta, det vore dålig resursallokering – ställa upp ett powerplay innehållande världens bästa back, Sveriges bästa back, Europas bästa forward, Sveriges bästa forward och, till exempel, Danmarks bästa målskytt Josefine Höegh-Persson.
Oavsett hur de andra lagen värvat – eller kommer att värva – så kommer de att få väldigt svårt att vara med i kampen om pokalen.
Om klubben är medveten om sitt överläge? Jag frågade tränaren Fredrik Glader om han trodde att något lag över huvud taget skulle kunna utmana om SM-guldet. Säg så här: Han överkompenserade en smula.
– Det kommer det absolut att vara. Det är inget snack om saken. Det kommer det att vara. Jag tycker att många har värvat bra.
Där någonstans började Gladers mungipa att rycka okontrollerat, kanske för att jag började skratta åt hans motståndarhyllande.
– Nu får du sluta! Det är ju bara att kolla på matchen mellan Island och England i går, sa Glader, lite lätt favoritfrustrerad.
Så nivåskillnaden mellan er och resten av Riksserielagen är alltså som den mellan Island och England i fotboll?
– Nej! Nej, det påstår jag absolut inte! Det är många lag som är bättre än i fjol. Det jag menar är att det inte kommer att vara någon stor skillnad, det handlar fortfarande om vad vi själva gör, att vi jobbar stenhårt för att förvalta våra förutsättningar. Men de är bra, det är de...
Jo, Glader. Förutsättningarna är bra. De är så bra att jag inte ser hur ni ska kunna misslyckas. Det här blir en hockeyfest.
En till.