Det var, i någon mån, en chockerande upplevelse att gå ner under läktarna och träffa Luleå Hockeys spelare efter förlusten mot HV71 i lördags. Jacob Lagacé suckade, Lucas Wallmark stönade – och borta vid gästernas omklädningsrum stod Chris Abbott, inte ens han var nöjd.
Då spelar han ändå i HV nu för tiden.
”Det går inte att komma ifrån att jag känner för dem. Jag vill inte att det ska gå dåligt för Luleå, jag vill inte att de ska slå oss men alla andra får de gärna vinna mot. De måste vända det här”, sa Chris och tittade ner i gummigolvet.
Jag är en försiktig general. Jag vet av egen erfarenhet att det som brukar ge bäst utdelning i kriser är lugn, ro och långsiktighet. Ett lag som får arbeta i fred kommer så småningom att hitta trygghet och grundspel, av ren utmattning om inte förr.
Det råder inga tvivel om att tränarna försökt. Det råder inga tvivel om att de gjort sitt yttersta. De har ändrat spelet för att skapa större trygghet, de har ändrat kedjorna för att skapa större trygghet, de har till och med försökt byta målvakter för att skapa trygghet.
Det enda de fått tillbaka från spelarna är panik.
Ni vet redan vad som hänt. Det började med att klubben fick pengar och sportchefen Lars ”Osten” Bergström gav sig ut på en värvarresa som inte skådats i Luleå sedan 90-talets slut. Spelarna som kom in sprudlade av offensivlusta, de som försvann tog med sig defensiv och arbetsmoralisk spetskompetens. Efter det kom någon i klubbledningen på den briljanta idén att höja ribban för den sportsliga målsättningen. På en spelartrupp där halva laget inte gjort en enda match tillsammans skulle läggas inte ett, inte två – utan tre vinstkrav. Som för att lägga ytterligare sten på redan tung börda bestämde sig tränarna för att implementera ett spelsystem som fjolårets lag tyckte var för svårt att genomföra. Där började säsongen – och sedan dess har ingenting, noll, nada, gått Luleå Hockeys väg.
Inte en spelare har blivit bättre.
Inte ett självförtroende har stärkts.
Inte en SHL-match har spelats utan att man någon gång sett laget drabbas av stora skälvan.
Luleå Hockey har vunnit sju matcher av 18. Luleå Hockey har elva poäng upp till sjätteplatsen – och 23 till serieledarna Frölunda. Luleå Hockey har inte lyckats ta två trepoängare i rad sedan serien startade. Av de fem senaste matcherna har Luleå Hockey tagit en enda seger. Det är ett osannolikt uselt facit – av den dyraste trupp som föreningen någonsin ställt på benen.
Så vad finns kvar att göra?
Allt.
Den första åtgärden är att kontrollera skadeverkningarna av den här säsongen. En hel del ödmjukhet är på sin plats, men framför allt krävs hårt arbete. Det finns utrymme att värva, enligt direktör Stefan Enbom, och då är det bara att sätta igång. In med en center, in med en rörlig back som kan lösa situationer i egen zon, låt de som jobbar hårt spela matcherna och de som inte gör det träna i b-hallen tills de hittat ny arbetsgivare. Just nu klarar inte Luleå Hockey att ha två kedjor med finsnickrande forwards, det behövs skogshuggare som fäller på ackord. Jag tycker att tränarna är på rätt spår – de har implementerat det enklare spel som faktiskt behövs – men eftersom tiden är knapp är jag öppen för andra förslag.
Bara inte särskilt många.
Problemet med att sparka tränare är att det är samma person som tillsatte de som inte dög som ska tillsätta deras ersättare. Jag litar helt enkelt inte på att Lars ”Osten” Bergström – som för ett halvår sedan hävdade att Luleå Hockey hade Sveriges bästa tränartrio – klarar av att tillsätta någon som är bättre.
Därför ser jag hellre att man förstärker laget tillräckligt för att åtminstone klara sig kvar i serien. Jag tror i grund och botten fortfarande att Fagervall i någon mån kan vända det här, men inte med nuvarande spelartrupp.
När det är ordnat kan det svåra arbetet börja.
Jag vill se en total översyn av hur föreningens herrlag sköter sin verksamhet. Jag vill se moderna ledare lägga pannan i djupa veck och presentera sina tankar framför öppen ridå. Jag vill se klubbens företrädare förklara hur man ska ta SM-guld i framtiden – inte bara säga att man ska ta det i år. Jag vill se en tydlig strategi för vilka spelartyper som ska spela var i vilken femma, jag vill ha en långsiktig analys över hur, när och var egna juniorer ska matchas in i a-laget. Jag vill veta hur a-laget ska spela, vilken tränartyp som behövs för att klara det – och hur spelarna i ungdoms- och juniorlag ska matchas in i det spelet samt vilken träning på vilka detaljer som behövs i vilka åldrar. Jag vill veta hur man ska utnyttja allt det hockeykunnande som finns ute i länet och jag vill se tydliga tecken på att man faktiskt gör det. Jag vill ha en slags sanningskommission, om ni så vill – för det här fiaskot måste få långtgående konsekvenser.
Jag struntar egentligen i vem som sköter det här arbetet – så länge någon gör det. Det ska göras seriöst, in i minsta detalj, och sen ska det presenteras för allmänheten.
Bara så kan Luleå Hockey återskapa det förtroende som raserats efter den här miserabla ursäkten till kortsiktig satsning.