Sara Sundqvist, Ellen Palage, Lisa Ekberg, Jessica Wellborg, Linn Malander. Det liknar en epidemi, spelarflykten från Luleå Hockey, och det är lätt att tro att det ligger en hund begraven här. Och det gör det väl – men hunden är inte Luleås.
Sara Sundqvist har, sedan hon kom till MSSK från Modo, varit klubbens förstamålis. I fjol drog hon ner på satsningen, satsade lite mer på studierna till upplevelseproducent och spelade med Luleås division I-lag när det passade. I år har hon varit andravalet bakom Maria Omberg, stått sju matcher i grundserien men ingen i slutspelet.
Det blev SM-guld. Det blev succé.
Det blev ett avsked.
Drygt en månad efter slutsignalen i den tredje och avgörande SM-finalen twittrade Sara Sundqvist, 24.
”Tack till mitt älskade lag och till alla underbara Luleåfans för den här perfekta sista säsongen som fick avsluta min hockeykarriär!”
– Det har varit jättetufft. Oerhört svårt, säger Sundqvist och suckar innan hon fortsätter.
– Jag har hållit på i 16 år, jag började när jag var åtta år gammal, jag kommer inte ihåg mitt liv innan jag spelade hockey. Det var inte alls kul att bestämma sig för att sluta.
Jessica Wellborg, back, ännu en spelare som varit med hela vägen i Munksund, hade kommit fram till samma beslut dagen innan.
Det gjorde det inte lättare.
– Det känns väldigt tungt. Jag känner mig väldigt ledsen, laget är ju min andra familj. Jag har spenderat halva året tillsammans med dem, det är jättejobbigt att säga hejdå, det är som att skiljas. Dessutom har jag hållit på med hockey i 20 år, det är jättekonstigt att ha en ledig vinter, säger Wellborg, som har lite svårt att vänja sig.
– Jag har för mycket fritid. Jag har ju alltid haft ett schema att följa, jobba-laga mat-köra till ishallen-träna-köra hem-sova – nu går jag bara omkring och är förvirrad.
Så, knäckfrågan – varför slutar de? Det här är spelare som borde vilja mer, som borde ha sina bästa år framför sig.
I grund och botten handlar det om samma sak som alltid.
– Jag har pluggat i tre år, det har varit tufft ekonomiskt. I år har jag jobbat under hösten och våren, men det går ju ändå inte att få ihop till en heltidslön, det hinner man inte om man ska träna också. Jag har fått ta av mina sparpengar, det är verkligheten, säger Sundqvist.
Dessutom har Sundqvist en längtan att få arbeta med det hon faktiskt pluggat till.
– Varje vår, när säsongen tagit slut, har jag haft ångest. Jag har satt livet på paus under vintern och sen har allt kommit tillbaka och jag har suttit där och funderat på vad jag håller på med. Jag vill ju hitta ett jobb som jag kan lägga ner själ och hjärta i, säger Sundqvist.
Upplevelseproducenter jobbar inte sju till fyra, de har inte lediga helger, man kan inte ha en projektanställning och samtidigt hålla en hockeykarriär vid liv.
Men ibland räcker det inte med ett vanligt jobb. Jessica Wellborg jobbar som målare i familjeföretaget, hon bor i ett hus på södra sidan om Piteå och har nästan sju mil till träningen. Hon har ständigt dåligt samvete.
– Det hade ju inte gått om inte familjen hjälpt mig – hela tiden, med allt. De har täckt upp för mig, jag har kunnat jobba mindre för att kunna hålla på med hockeyn. Jag vill inte hålla på så längre, säger Wellborg.
Luleåtränaren Fredrik Glader ser spelare efter spelare lämna, han ser det som en logisk utveckling, ett slags naturligt avslut för spelare som redan börjat fundera på livet utanför ishallen.
– Det är naturligtvis olika från fall till fall, men min uppfattning är att det i stora drag handlar om att de, i ett par års tid, pendlat kring huruvida de ska fortsätta med hockey. De här tjejerna har aldrig någonsin gnällt på sina förutsättningar – jag tror att det handlar om andra saker. Vi har höjt nivån på träningen ytterligare ett snäpp, konkurrensen om platserna blir hårdare, kanske finns det annat som lockar i livet. I och med att vi vann i våras är det här ett perfekt tillfälle att sluta – som svensk mästare, säger Glader.
Glader har både rätt och fel. Spelarna i Luleå Hockey/MSSK har det riktigt bra med Riksseriemått mätt – men den tumstocken är i ärlighetens namn rätt kort.
– Damhockeyn blir bättre hela tiden, det ska man ha klart för sig, och det krävs mer och mer för att hänga med i toppen – och jag kan inte längre lägga ner det arbetet. Hade vi kunnat tjäna pengar på det så att man i alla fall överlever så hade jag naturligtvis inte slutat, säger Jessica Wellborg.
– Vi jobbar eller studerar på dagtid. Sen ska vi till ishallen och köra två pass direkt efter jobbet eller plugget – det är klart att man inte är jättefräsch på alla pass. Tänk om man hade kunnat träna en gång på förmiddagen och en på kvällen, kanske kunna vila lite där emellan... Vilken dröm, säger Sara Sundqvist.
Om du hade fått betalt för hockeyn…
– ... så hade jag aldrig tvekat. Naturligtvis inte. Jag hade aldrig slutat.
Med det sagt så finns det ingen kritik, inga onda ord, inte den minsta lillahalvkvädna kritiska visa gentemot Luleå Hockey/MSSKs satsning. Tvärtom.
– Det har varit helt fantastiskt. De har hjälpt till jättemycket, jobb, lägenhet, det har varit mycket bättre än jag någonsin upplevt, säger Sara Sundqvist, som hoppas på framtiden.
– Damhockeyn är ju så ny. Jag har hållit på sedan Riksserien startade – och jag är bara 24. Vår situation är väl som herrarnas på 70-talet, kanske, och det borde gå mycket snabbare för oss i och med att SHL-klubbarna är inne i det nu.
Sundqvist hyllar allt under sin sista säsong. Framför allt har fansen etsat sig fast, de som tog laget till sitt hjärta och skapade en atmosfär som svensk damhockey aldrig tidigare upplevt.
– Det har varit riktigt coolt. Det är den mäktigaste säsong som jag varit med om, den har varit allt jag kunnat drömma om. Jag tror att Luleå Hockey gjort jättemycket för att andra SHL-klubbar ska få upp ögonen för vad man faktiskt kan tjäna på att ha ett damlag, att vi inte bara är ett välgörenhetsprojekt.
SM-guld, succésäsong, allt hon kunde drömma om – det låter som ett perfekt slut på en hockeykarriär. Och det är det väl, egentligen.
Men...
– Men jag har ju inte nått min topp än. Jag har inte stått så mycket, jag känner att jag har mer att ge, jag vill bli bättre... Då är det tråkigt att sluta. Men jag kan inte vakna upp en dag när jag är 28 och tänka att ”Fan, jag borde gjort något av mitt liv”, säger Sundqvist.
Du var med om starten på något som du inte får dra nytta av?
– Min pappa brukar säga att mina framtida döttrar kanske kan ha hockey som heltidsyrke, och det stämmer förhoppningsvis. Jag hade bara hoppats att det skulle gå lite snabbare. Att jag också skulle kunna ha det.