Per Ledin har lämnat Luleå två gånger. Efter första året på hockeygymnasiet 1994 – då Hans "Virus" Lindberg lockade ner honom till Vännäs – och efter lockoutsäsongen 2005 då han blivit lagets poängkung i en kedja tillsammans med Justin Williams och Jonas Nordquist. Han har valt bort Luleå en gång till, efter sin sejour i AHL och NHL 2008/2009, då han istället för att komma hem gick tillbaka till HV 71.
Nu, snart 35 år gammal, har han valt Luleå Hockey. Jonas Rönnqvist – alla Luleås fyra tränare har spelat tillsammans med Ledin – öppnade stora famnen och hyllade sin nya spelare.
Fansen var betydligt tveksammare. Värvningen delade supporterskaran i två läger. Det ena såg Ledin som en Luleåpojk, en karaktärsspelare som passar rakt in i bilden av hur Luleå Hockey ska spela. Den andra halvan såg en föredetting, en kappvändare på nedgång vars låga höll på att slockna.
– Så där har det varit hela min karriär, det har alltid funnits folk som pissat på mig. Det kan jag inte göra något åt. Sen har jag inte alltid haft den roll jag velat när jag kommit upp till Luleå med andra lag. Det är klart, åker du och jagar någon i hemmalaget så får du ögonen på dig. Det vet man ju själv hur det är när någon spelar fult mot min son, jag vill ju säga åt honom. Jag gör det inte, men jag vill.
Många energispelare tappar kraft när de blir äldre. Du börjar inte känna dig för gammal för din typ av hockey?
– Det där är bara "bullshit".
Knappast generellt. Möjligtvis i ditt fall.
– Det enda som spelar någon roll är vilka grubblerier du har i huvudet. Vad händer när du blir äldre?
Som nybliven 35-åring säger jag naturligtvis: Man får mer erfarenhet.
– Precis. Det enda negativa med att bli äldre är att motivationen tryter och man får lättare att skada sig. Jag har inga problem att träna för att förebygga skador och jag har inga problem med motivationen. Jämför vi med tio år sedan så är jag både piggare, bättre och precis lika motiverad. Fan, det finns ju 20-åringar som kommer upp nu som är så trötta att man vill lappa till dem. Vad är det med dem?
Oavsett vilken bild av Ledin som är den rätta är en sak klar: Det som en gång – på gott och ont – var en av Sveriges mest verbala spelare härjar inte lika mycket som förr. När han hetsat Carl Söderberg till en crosschecking under årets slutspel uttalade sig precis alla i hockey-Sverige om det fula påhoppet.
Alla utom just Per Ledin.
Själv hävdar han att det är ett medvetet val som han gjorde redan under SM-slutspelet 2008.
Då plågades Ledin av både svår astma och en långvarig förkylning och hade så pass stora luftrörsproblem att han tvingades gå till papperskorgen i båset och kräkas under en av kvartsfinalerna mot Skellefteå. Händelsen slogs upp stort i media. Ingen ovan situation för Ledin, han har varit i strålkastarljuset många gånger, men just den här matchen borde ha handlat om något annat.
Enligt honom själv, i alla fall.
– Vi vann, Johan Davidsson hade gjort årets match – och allt handlade om min spya. Det kändes inget bra. Det fick för stora proportioner, då tog det energi.
Efter det tonade Ledin ner den personlighet som gjort honom till en av elitseriens mest profilerade spelare. Han tog inte lika mycket plats och attackerna på motståndare och funktionärer utanför isen försvann.
– Jag vet att det fanns folk i HV som inte gillade att det stod mer om mig och Jämtin i tidningarna än om de skickliga spelarna. Det här är inget man pratar om i ett lag, det är helt tabu, men man märker ju det ändå. Därför har jag försökt hålla tillbaka mig själv vissa gånger.
Har det blivit roligare eller tråkigare att spela sedan du gjorde det?
– Det spelar egentligen ingen roll för mig. Jag gör det som är bäst för laget. Men jag har alltid tyckt att det ska vara drag kring hockeyn, sista året kände jag att "nu skiter jag i det här, det får bli vad det blir" men när det brände till gick jag åt sidan och höll mig undan från journalisterna. På så sätt har jag blivit tråkigare.
När Luleå Hockey bekräftade värvningen av dig sa Jonas Rönnqvist till mig att "han ska vara sådär, det är Per, han blir bättre av det där". I Luleå har du nästan ett krav på dig att vara det du inte riktigt vågade vara i HV.
– Precis. Och så har det alltid varit när jag varit som nyttigast. Det blir mycket fokus på mig, men det lyfter också ett ok från andra spelares axlar. Jag har inget problem med media, men jag vet att det finns spelare som tycker att det är jobbigt.
Tror du det blir svårt att hitta tillbaka?
– Nej, inte ens nära. Men mycket handlar ju om vad folk förväntar sig. Det finns en bild av mig att "fan, nu kommer grottmänniskan", men jag har alltid haft en tanke, ett syfte att laget ska tjäna på det jag gör.
Förstår alla det?
– Det är olika. Vissa vill att jag ska visa känslor, vissa vill att jag ska ha stenansikte. Sen finns det olika sätt att göra det på. Man behöver inte skrika "tattare" i varje situation...
Under de senaste åren blev det allt mer uppenbart att Ledin, som gjort mer än 20 poäng på sex av sina sju senaste elitseriesäsonger, inte längre var behövd i HV 71.
Så vad göra? Svaret, som alltid när det gäller Ledin: Leta efter en känsla.
– Jag vet inte om jag har varit sån här från födseln eller om jag har blivit fostrad till det, men jag har alltid letat utmaningar. Det har drivit mig, att alltid utveckla mig, att aldrig luta mig tillbaka. Det var nog en av anledningarna till att jag lämnade Luleå – men det är också därför jag flyttar hem.
Utveckla.
– Ända sedan "Hento", "Bulan" och "Rönken" tog över har jag alltid känt att wow, fan vad kul det vore att ha dem som tränare. De vet vad de vill, de är väldigt drivna, väldigt medvetna. Det är jävligt viktigt i lagidrott, att det finns en kommunikation som driver allting framåt.
Per Ledin lutar sig framåt. Han har just avslutat en skål med mer müsli än youghurt och hugger in på ett par löskokta ägg från hotellets frukostbuffé. Under veckan har han varit på besök i Luleå för att träffa lagkamrater, göra fystester och försöka styra upp ett nytt liv på en gammal plats.
– Det är allmänt kaos. Det är som att lägga pussel. Ett jävla snabbt pussel där man får banka in bitarna, säger Ledin och ler.
Hur känns det att ha tagit beslutet?
– Min fru hade läst en av intervjuerna jag gjorde efter att jag skrev på. Hon tyckte att det var länge sedan jag verkade vara så lycklig. Sånt där tänker man ju inte på själv, men det är ju så. Det betyder jättemycket för mig att få spela inför familjen, inför kompisarna och deras barn.
Hur känns det att spela inför dem som inte tycker om dig, då?
– Jag har gjort val genom hela livet och det har alltid funnits folk som sågat dem. Men jag har gjort dem ändå – och någonstans har jag alltid tagit mig vidare, framåt. Kanske har det att göra med att jag inte var någon stjärna när jag var yngre. Jag tvingades vänja mig vid att spela för att det var kul, inte för att skapa en karriär. Fan, mina tre första år i Luleå Hockey satt jag ju på bänken.
Vad tror du det är som får folk att tycka så mycket om dig?
– Jag är bara en vanlig människa. Inte något annat. Jag vill vara en positiv kraft, jag vill ge energi, så har jag varit hela livet. Jag gör misstag, men jag står för dem och jag är beredd att hantera det som kommer efteråt.