Erika Palmeby har spelat med Täby, bland annat i svenska superligan (SSL), under hela sin karriär.
Nu sitter hon i Kungshallen. I Luleå. Med Notvikens IK.
Anledningen? Ett jobb som vittnar om läshuvud.
– Jag är jurist på tingsrätten. Det blev Luleå av någon anledning. Jag är utbildad jurist, men det här är som en betald praktik i två år.
Samtidigt är den passningsskicklige forwarden Notvikens stora stjärnvärvning. En titel som hon inte känner någon press av.
– Jag har gått ner en division mycket på grund av att jag ska hinna med jobbet, så jag känner inte ett ansvar att ta upp dem till SSL och bära allt det på mina axlar. Det är omöjligt att göra det ensam. Jag kan inte tro att jag är Zlatan – alla måste bidra och vilja det, säger 24-åringen och fortsätter:
– Samtidigt har det skrivits en del i media och folk vill göra intervjuer, på så sätt har man kanske ögonen på sig. Men det är inget jag tänker på. Jag vill bara ha roligt och lära känna en ny grupp. Men om gruppen strävar mot samma mål så tror jag absolut inte att det är en omöjlighet att inom en viss framtid ta sig upp till SSL, vi är ändå Norrbottens bästa innebandylag. Men om det sker den här säsongen eller senare vet jag inte. Givetvis ska jag göra allt som står i min makt för att ta upp dem till SSL, men jag kan inte göra det själv.
"Inte lika hårda"
På söndag väntar seriepremiär hemma mot Strömsbro för mittentippade Notviken. Palmeby vill glänsa i spelet, men även plantera en vinnarkultur.
– Det är lite mer familjärt här, man är kanske inte lika hårda mot varandra. Gjorde man ett misstag i Täby så fick man höra det, både av tränaren och medspelarna, säger hon och fortsätter:
– Jag är ganska rak och ärlig, och är van vid den kulturen. Jag kan säkert vräka ur mig grejer som folk inte är vana vid, men jag tror att det är nyttigt att ha högt i tak. Jag tror inte att jag är så mycket bättre än någon annan, men jag kanske är mer rakt fram och säger om jag är missnöjd.
Men Palmeby har inte bara fått erfara en omställning på planen. Hon känner att hon är långt ifrån sin hemstad.
– Jag har märkt att man inte stressar lika mycket här uppe. Stockholm är väldigt, väldigt stressigt. Man följer strömmen och om någon avviker, typ står på fel sida av rulltrappan, så får man en armbåge i bakhuvudet. "Jag ska fram och skiter i alla andra" typ. Här kan man snicksnacka i kassan på Konsum, även om det är 30 personer i kön. Man blir nästan stressad av att det går långsamt. Jag har inte riktigt kommit in i Norrbottenslunken än.