Siffrorna växte med ett par mål i tom bur sedan Luleå tagit ut målvakten Joel Abrahamsson i slutminuterna men faktum kvarstår: anfallsglada IBK har sällan eller aldrig varit så hårt tillbakapressat genom en hel match.
Ankarsvik inte bara försvarade sig bra – laget hade också ett par oerhört duktiga bolltjuvar som störde snart sagt varje hemmaanfall. Forwarden Jacob Mäkeläinen nådde hela vägen en gång, med 1–1 –kvitteringen 4.38 minuter in i andra perioden, men fick smaka på desto mer av den andra varianten.
– Det är verkligen frustrerande, medger han och förklarar:
–Det tar ju energi att försöka få ytor, att snurra runt och inte få passningar. Men de gör det bra, det är något vi får träna på.
Eller snarare de, resten av IBK alltså. För Sävast-bördige Mäkeläinen var matchen den sista i orange tröja innan flytten tillbaka till Umeå och – förmodligen – spel med Umeå City.
– Jag har inget på papper än men förde diskussioner med dem innan vi (familjen) flyttade hit, säger Mäkeläinen som gjorde sina avsikter klara redan inför säsongen.
Han summerar:
– Det har ju gått lite upp och ner för oss. Och vi h-a-r potential men har tappat ett par matcher i slutsekunderna – annorlunda resultat där och det skulle sett bättre ut i tabellen.
Om det gick tungt mot Ankarsvik hade IBK desto mer framgång mot Sundsvall på lördagen. Den målrika matchen var jämn upp till 7–7 – då IBK bjöds på inte mindre än tre raka mål via bortaspelare och – klubbor – och fick extra knorr genom ett fantastiskt solomål av Joel Wadsten som vasst drog tre spelare innan han överlistade målvakten och slog in 11–7 i matchen som slutade 12–8.
– Jag skrek åt honom att jobba med bollen men det var inte riktigt så jag menade, säger Juha Männistö, skrattar och stämmer in i kören:
– Bland de snyggaste målen jag sett.
– Det var nog mitt snyggaste, ja, medger Wadsten själv och tillägger med ett flin:
– Men jag var lite nervös att bollen skulle studsa på målvakten, det hade ju varit onödigt efter det förarbetet…