Världens bästa fråga lyder så här: "Hur känns det?"
Ett ärligt svar kan innefatta allt mellan himmel och jord, allt från tårar av glädje till svordomar av ilska.
Men ställ den till någon som vunnit, någon som just fått allt det han eller hon drömt om, någon som nått fram till vägs ände efter tio, femton, tjugo år av hårt och otacksamt arbete.
Chansen är stor att svaret låter så här: "Tomt".
n n Varför? Därför att det inte finns något kvar att göra.
När du gått i mål kan du andas ut. Äntligen har du fått ett kvitto på att du verkligen är så bra som du försökt intala dig själv under alla de där stenhårda träningspassen. Äntligen är du en mästare, äntligen kan du slappna av.
Där ligger också den största faran med att vinna. Det är svårt att brinna så mycket att du klarar av att jobba ännu hårdare för att vinna igen. Det är lätt att slappna av, luta sig tillbaka och tänka att "äh, jag gör som jag alltid gjort, det gick ju bra senast".
När Asplöven gick upp i allsvenskan innebar det slutet på tio år av hård kamp. Människorna i och runt klubben - Magnus Lehto, hans bror David, Per Kenttä - har med våld och vackra ord släpat det här svensk-finska åbäket dit ingen vill ha det, till landets näst högsta serie. Det är klart att det var en seger, det är klart att de kände sig som mästare.
Problemet? Nu avgörs Asplövens framtid av hur väl de här herrarna kan ladda om. Jag är långt ifrån säker på att de klarar av det.
q q Min tveksamhet handlar inte om bristande intresse, kunskaper eller arbetsmoral.
Men jag tror inte att de arbetsmetoder som tog Asplöven till allsvenskan klarar av att hålla klubben kvar där.
Prio ett just nu är naturligtvis att ställa ett hyfsat slagkraftigt lag på benen. Det kommer att bli svårt - bra spelare är det ont om, de som vill spela i en liten stad vid Torneälvens strand är ännu färre - och efter det börjar det verkligt hårda arbetet.
Det som går ut på att göra Asplöven till en förening som alla andra.
Jag gillar Magnus Lehto - jag vet, officiellt har han slutat, men hans ande svävar fortfarande över den här föreningen, tro inget annat - men jag skulle inte köpa en begagnad bil av honom. Asplöven behöver en stark styrelse, en ordentlig föreningsstruktur och ett helt nytt arbetssätt. Även om det är charmigt att tre personers hobbyprojekt har tagit sig hela vägen till matcher mot Djurgården och Leksand är det dags att inse att det inte kommer att fungera i allsvenskan.
Spelare hit, spelare dit, det spelar egentligen ingen roll.
Den viktigaste frågan har Asplövens klubbledning fortfarande kvar att besvara.
Var vill vi egentligen - och hur ska vi på ett realistiskt sätt nå dit?
För norrbottnisk ishockey var det oerhört viktigt att Asplöven tog sig till allsvenskan.
Men det är ännu viktigare att klubben faktiskt lyckas hålla sig kvar.