I ett hus på Hertsön, nära till naturen och löparslingorna, bor Johanna Nilsson. Hon har sprungit flera lopp. Många av dem är mindre lokala tävlingar, men även större lopp går att hitta bland hennes medaljer.
– Den här är jag nog mest stolt över, berättar Nilsson och greppar tag i medaljen från förra årets New York marathon.
– Den är ganska tung också, fortsätter hon och skrattar.
Även Lidingöloppsmedaljerna betyder mycket för Johanna Nilsson. Flera i rad hänger på gardinstången i köket. De två stora loppen som hon fått bäst resultat i är Stockholm marathon och Lidingöloppet. Med en nionde placering på båda är hon väldigt nöjd.
Även om medaljerna är en symbol för god prestation och placeringarna speglar vinnarskallen i en, är resultatet inte allt.
– Det viktigaste är glädjen. Man måste komma ihåg varför man håller på med det man gör. Är det medaljen eller är det glädjen?
Johanna Nilsson berättar att det är många idrottare som ger upp sin karriär när resultaten sviker. Men att det då är någonting helt annat är glädjen i sporten som man är ute efter.
– Det är bra med mål och tidsramar. Men det är inte det rent tidsmässiga som jag vill symbolisera. Att kunna bromsa in sig själv och lägga bort klockan är otroligt viktigt, även om det är roligt att vinna och utvecklas.
2007 hittade Johanna Nilsson löpträningen och 2012 började hon tävla mer. Efter att ha deltagit på många tävlingar i länet skapade hon sig ett namn och folk började förvänta sig bra resultat. I juli när Nilsson var i sin bästa form för säsongen kom oturen och skadan var ett faktum. En smäll mot foten rubbade alla Johanna Nilssons planer.
Skadan har gjort att Johanna Nilsson har varit tvungen att dra ner på träningen. Det har gett henne tid till att reflektera och påminnas om varför hon började med löpning från första början.
– Det här var kanske det bäste som kunde hända mig. När jag skadade mig började jag funderat på var jag skulle lägga mitt fokus. Jag kan ibland känna att jag har tappat mitt spår.
Människors förväntningar när hon är ute i spåret kan göra henne lite frustrerad. I dagens samhälle är alla så stressade och allt ska hela tiden handla om resultat, berättar hon.
– Den där klassiska frågan ”Ska du vinna idag?” får jag höra ofta och när det gått sämre så frågar det varför man inte vann. Folk har kommit fram och sagt ”Du vann igår, men inte tycker jag att du springer milen fort. Nog skulle du kunna vara bättre”. Speciellt äldre herrar som varit duktiga i sin ungdom vill gärna sätta en på plats.
Johanna Nilsson berättar att hon jobbar med att lära sig att hantera situationen, men att det ibland känns svårt i och med att andras fokus ligger mer på resultatet än glädjen.
– Löpning för mig handlar inte om hur fort jag springer. Även om det är det som lyfts fram i media. Jag springer för att må bra. Det är så min träning har sett ut fram tills jag började tävla. Det är efter det som pressen utifrån kommit.
Idag har Johanna Nilsson börjat med lättare löpträning varierat med promenader och cykelträning. Att hennes skada inte var så allvarlig som läkarna först trott är hon väldigt lättad över.
– Du föds inte som löpare, du blir en. För mig är en dag utan löpning ingen vanlig dag.