Gjutarens löpare, numer tävlande i M40, är en av de riktigt flitiga och har genom åren synts i snart sagt alla länets tävlingar. Men någon av de mer namnkunniga står allt som oftast högst upp i listorna efter avslutat verk.
– Fast nu var ju inte Gustaf (Uusihannu, som gjort mer eller mindre rent hus inom norrbottnisk terränglöpning de senaste åren) eller Kenneth Boman med. Så det var min tur, säger en ödmjuk Riekkola.
Nu är det ändå långt ifrån säkert att konkurrenterna skulle sprungit i åttor runt Mats Riekkola på Ormberget. Tiden, 1.05,35, var nämligen riktigt, riktigt bra. Som referens behövde andraplacerade Fredrik Jakobsson nästan två och en halv minuter längre tid på sig, trean Peter Fredriksson ytterligare en minut – och 2015 sprang segrande Mikael Andersson, Sävast, in på 1.07,01. Undra på att Jakobsson bara skakade på huvudet över Riekkolas attacktaktik.
– Han stack direkt…
– Jag är jättenöjd. Tiden är ett par minuter fortare än jag skulle trott, ett bra formbesked, konstaterar segraren som närmast siktar mot Berlin och marathon, där ”perset” för närvarande ligger på 2.42. Läge att gå under 2.40, då?
– Det finns i bakhuvudet, även om jag tror det blir svårt att nå, säger han.
Johanna Nilsson har haft andra åtaganden sedan hon senast ställde upp i loppet 2013. Nu visades snabbt var skåpet ska stå när en missnöjd Nina Lintzén besegrades med nästan samma marginal, 1.13,08 mot 1.15,33.
– Fyra minuter bättre en sist så det är bra, säger Morjärvslöparen.
– Jag blir bara irriterad. Det stämmer inte för mig just nu, jag har antagligen för mycket annat att tänka på just nu, säger Lintzén som är i den hektiska slutfasen av sina doktorandstudier.
– Så om två månader är jag tillbaka, konstaterar hon och skrattar.
För Nilsson gäller nu årets stora mål Lidingöloppet. Som bäst har det blivit en åttondeplats och tiden 2.06,32.
– Så under två kommer jag nog inte i år men jag siktar på en bra placering, det är nästan mer värt. Jag kan kanske bättra i år, säger Nilsson.