Det är den 12 april 2014 och Northland Basket jublar åt sitt första SM-guld någonsin. Bortom rampljuset i Luleå energi arena har Sebastian Wiklander, som jobbat med finalen för 24Norrbotten, kollapsat.
Efter några dagar och nätter på Sunderby sjukhus kallas 38-åringen in till överläkarens rum.
– Han sa: "Sebastian, du har en hjärntumör". Då tänkte jag att det var god natt, att allt skulle vara över. Det lät så brutalt.
Den tidigare elitfotbollsspelaren, som varit ungdomsproffs i PSV Eindhoven, spelat i finska storklubben IFK Mariehamn och med Café Opera i superettan, inledde där och då en kamp för att komma tillbaka till ett normalt liv. Han gjorde det med stöd från familj, vänner och läkare. Och Pontus Segerström, Brommapojkarnas lagkapten som Wiklander lärde känna under sin tid i Café Opera. I somras drabbades även Segerström av en hjärntumör.
– Vi började skriva på Facebook och försökte peppa varandra. Helt plötsligt svarade han inte längre, säger Wiklander.
Natten till den 13 oktober i höstas dog Segerström.
– Jag brukar tänka på det, att han också hade en hjärntumör. Man blir ju lite... Nej, det är fan inte roligt alltså.
Kampen, både fysiskt och psykiskt, har varit både lång och kort för Wiklander. I går, 331 dagar efter att han kollapsade i Luleå energi arena, uppnådde han ett av sina stora mål i sin rehabilitering. Han genomförde en hel fotbollsträning.
– Jag har gått på moln efteråt. Jag känner mig helt lycklig i kroppen, det är som att göra ett avgörande mål. Jag låter kanske fånig, men det känns verkligen så, säger Wiklander.
Hösten 2013 lade egentligen den före detta slitstarke mittfältaren skorna på hyllan efter en sejour som mittback med IFK Luleås division IV-lag. I går vid lunchtid skickade Bergnäsets AIK:s tränare Kenneth Pääjärvi ett sms och frågade om han ville göra sin första fotbollsträning sedan hjärntumören. Wiklander tvekade, men några timmar senare tränade han ändå med division II-nykomlingen.
– När jag har försökt kriga mig tillbaka har jag haft som en grej att kunna göra en full fotbollsträning. Nu känns det som att jag är frisk, även om jag egentligen inte är det.
30 procent av tumören sitter fortfarande kvar i Wiklanders hjärna och han får ett gäng epileptiska anfall i månaden. Ändå siktar han på en comeback på fotbollsplanen.
– För två dagar sedan hade det känts som att det aldrig skulle gå, men nu känns det absolut som att det kommer gå. Jag är tokladdad.