Två minuter spelade. Inlägg mot bortre stolpen från Kim Källströms vänstra fot. Ibrahimovic, utan chans att nå bollen, dundrar in i närkampen med Chiellini. Kastar armbågen i nacken på italienske backen. ”Hej, Giorgio, jag heter Zlatan – minns du mig?”
Det var ett annat Sverige än mot Irland – men framför allt ett annat Irland än mot Irland. Italiens smarta defensiv handlar inte om att sätta tokpress, har aldrig gjort det och jag misstänker att den här matchen varit avgjord innan paus om Conte beordrat sina proletari att sätta full fart in i den svenska speluppbyggnaden. Det gjorde han inte – och svenskarna myste. Martin Olsson spelade felfritt på sin vänsterkant, Emil Forsberg klev in tydligare i banan, gav Ekdahl och Källström mer tid. Guidettis energi tryckte ner backbestarna, Ibrahimovic kunde hämta bollen strax utanför straffområdet istället för i egen backlinje när han ville vara med i spelet i stället för att hitta ytor i straffområdet.
Det såg, överlag, rätt bra ut – men problemet med Erik Hamréns Sverige har aldrig varit det som händer överlag.
Problemet har varit vad som händer i de små luckorna mellan ”oftast” och ”generellt”.
Stundtals är ju det här landslaget helt okej, men alldeles för ofta sker märkliga misstag som avgör matcher. Italien sprang in två mål på kontring mot ett bekvämt Belgien med kortpassningstourettes – det ena efter vad som måste vara säsongens långboll från Bonucci – men mot Sverige fick man varken ytorna bakom backlinjen eller de enkla närkampssegrarna på mittfältet.
Men det gjorde inget.
Italien hade full kontroll, släppte inte till ett enda avslut mot eget mål, och är det något som definierar en modern ledare – oavsett om det är Jonas Rönnqvist eller Antonio Conte – så är det att han tror på sitt eget spel. Följaktligen lutade sig Conte mot tryggheten i det avvaktande, avskärande, avvärjande försvaret och litade på att det till slut skulle ge utdelning.
Vilket det naturligtvis gjorde, där i utrymmet mellan ”oftast” och ”generellt”.
Ett snabbt inkast. Ett par snabba steg inåt i banan. En hel backlinje, ett halvt mittfält, som tittar på. Ett skott i steget.
Skillnaden mellan posörer och leverantörer har aldrig varit mer tydlig.
Den reella skillnaden mellan 0–0 och 0–1 är försvinnande liten – oavsett hade Sverige varit tvunget att vinna mot Belgien för att gå vidare – men skillnaden i vinkel på den svenska gamnacken är gigantisk.
Tror ni att Sverige kommer att slå Belgien? I så fall tror ni fel. Det här är inte ett lag som lutar sig mot ett stabilt försvar en hel match – det bevisades med smärtsam tydlighet i dag – och det är definitivt inte ett lag som sköljer över en av Europas absoluta toppnationer.
Mästerskapet har knappt börjat och Sveriges EM är snart över.
Förhoppningsvis kan näste förbundskapten ge oss lite framtidstro.
Just nu har jag ont om den varan.