22-årige Granit Buzuku slår sig ner i en av sofforna i ett kafé i centrala Luleå. Han sätter en kopp chai latte på ett bord. Börjar pilla på en kanelbulle.
De kommande 42 minuterna kommer han prata om musik, sina syskons bröllop, isbjörnar, hur hans pappa matat vildhundar i Kosovo med kebabkött och om att hjälpa ungdomar på glid. Bland mycket annat.
Här är ett axplock av vad IFK Luleås nya citatmaskin har att säga. Häng med.
Granit Buzuku har i ett par års tid arrangerat en fotbollsturnering i Sundsvall.
– Många vill visa att deras område, att deras stadsdel, är bäst. Så jag startade cupen för tre år sen, säger han.
Jag har hört att du arrangerar cupen delvis för att du brinner så mycket för barn och ungdomar?
– Det är det jag brinner för, hjälpa ungdomar istället för att de ska ta en annan väg. Det är lätt att man hänger med de som tagit en annan väg, bara för att det är lite coolt i den åldern. Det förstör för en. Jag har många vänner som det gått snett för. Och många vänner som det gått bra för. Jag kunde ha hamnat snett men min bror, min pappa och min familj höll mig på rätt spår, på rätt bana. Det kunde ha gått illa.
Vad har hänt för de som det gått snett för?
– Vi var ett kompisgäng som alltid spelade fotboll. Sen var det 2-3 som sa att de inte ville spela, de ville göra något annat. Någon blev inblandad med polisen, någon började med droger. Allt sånt där. Det är man ledsen för i dag, att man inte kunde vara med och stötta och dra in dem på rätt bana igen. Men sånt är livet. Nu försöker jag ha koll på alla småbarnen i Sundsvall.
Hur då?
– Även om de gjort misstag så försöker jag dra tillbaka dem. Jag säger att det är lugnt även om de bråkat. ”Gå och säg förlåt, gör aldrig om det”. Jag känner många som kommit rätt igen. Man ser dem nu, de kommer fram och kramar en. De ger mig en annan respekt nu.
Granit Buzuku kom upp i GIF Sundsvalls A-lag som 16-åring.
– Jag tycker att jag förtjänar mer chanser än vad jag fick i Giffarna, för jag kom upp i så pass tidig ålder. Jag fick aldrig någon riktig chans. Jag kände i år att det var dags att röra på mig, få spela och visa mina kvaliteter.
Vilka är det?
– Jag gillar inte att prata om mig själv. Men för att nämna någonting så är jag ganska bolltrygg, jag gillar att hålla i bollen. Har fin teknik. Sen har jag ett okej skott.
Buzuku säger att han ”mådde jättedåligt” när han inte fick chansen i Sundsvall. Inför den här säsongen ville han få speltid på seniornivå.
Och plötsligt visade IFK Luleå intresse för spelaren som kan användas både som mittfältare och anfallare.
– Jag tänkte ”Luleå – det är långt dit”. Jag sa åt agenten att fixa tre Canada Goose-jackor. Det är kallt där uppe, det är isbjörnar. Men sen packade jag med mig långkalsonger och allting. Det var inte så farligt. När jag kom hit kändes allt bra, jag ville inte ens kolla de andra klubbarna.
– IFK har räddat mig, jag är skyldig dem en tjänst. Jag vill göra bra ifrån mig nu.
Vadå räddat dig?
– De tog mig från en situation där jag inte alls trivdes. Jag mådde inte bra. Men nu säger mina föräldrar att jag skiner. Jag spelar bäst när jag skiner och är glad.
Den förre jättetalangen är utlånad från GIF Sundsvall till IFK Luleå. Han har fortfarande ett allsvenskt kontrakt.
Och är, till skillnad från de andra spelarna i IFK, heltidsanställd fotbollsspelare.
– Jag har aldrig jobbat. Jag tror inte jag kommer jobba heller, mitt mål är att bli fotbollsproffs. Om inte jag tror på mig själv, vem ska då göra det? Min familj gör det så klart, men de kan inte gå ut på planen och springa för mig. Förhoppningsvis kan jag kriga tills jag blir proffs.
Skämtar lagkamraterna om att du lever på fotbollen?
– De retas lite. Om jag frågar ”ska vi gå dit och se matchen?”, säger jag att de inte behöver äta. Att de kan följa med. De frågar om jag är gjord av pengar.
Vad gillar du att göra på fritiden?
– Jag är en chillare, om man säger så. Jag gillar musik. Om du kommer hem till mig är det musik hela tiden. Just nu har jag inget playstation, för min bror tog det av mig. Jag trodde att jag hade packat ner den, men han packade upp det och tog det. Det är samma med min dator. Han baxade den också, Nu har jag en tv.
På fritiden umgås han gärna med familjens hund.
– Hundar är familjemedlemmar. Jag älskar hundar, säger han.
Min kollega som fotograferade dig förut sa åt mig att fråga om när din pappa matade hundarna?
– Pappa älskar hundar. Vi åker till Kosovo varje år, till hemlandet. Min familj flydde från kriget och kom till Sverige 1992, jag föddes året efter. Men vi åker dit varje år. När vi fick hund blev han en annan människa med hundar. Det finns ganska många gatuhundar där. En dag såg jag en massa hundar. Jag tänkte: ”Vad väntar de på?”. Sen på kvällen ser jag min pappa. Han pratade med en kille som äger en kebabkiosk. Sen kommer pappa med en hel påse med kebabkött. ”Vad gör han? Ska vi ha fest? Har jag missat något?”, tänkte jag. Nej, han matade hundarna.
Och så bjuder Buzuku på ytterligare en hund-historia:
– De äldre i vårt område i Sundsvall hade hundar. De släppte alltid hundarna på oss när vi spelade fotboll eller basket.
Va? För att leka?
– Nej, de jagade oss.
Läskigt.
– Ja, de jävlades med oss hela tiden. De visste att hundarna inte skulle bita. Men det är ändå läskigt. När en musklig pitbull springer mot dig – då springer du. Du säger inte åt den att stanna. Mannen, du springer bara.