I samband med en allsvensk match 2010 fick experten Tony Gustavsson frågan vem han tyckte var Sveriges största talang.
"Philip Olofsson i Bodens BK", svarade den förre Hammarby-tränaren i direktsänd TV.
– Mm, det är man ju inte längre, säger Olofsson och skrattar.
Nu, fyra år senare, sitter Philip Olofsson på en uteservering i Luleå. Värmen är aggressiv och 19-åringen har lunchrast från sitt extrajobb på Ica.
– Pappa har haft Ica i Boden, så man har varit där och praoat någon gång innan. Nu får vi se hur länge jag ska jobba, men det har faktiskt varit överraskande kul. Tiden går så himla snabbt när man jobbar, och så gör man något i stället för att ligga hemma och sova, säger Olofsson.
Spelregissören från Sävast har slungats mellan skilda världar de senaste åren. Efter debuten som 14-åring i Bodens A-lag blev han lovad en plats i holländska Heerenveen, uppvaktad av IFK Göteborg och uttagen till pojklandslaget.
Som 16-åring kritade han på ett ungdomskontrakt med Elfsborg.
– Jag ville hem efter en månad, men kände att det hade blivit ett misslyckande. Jag trivdes inte utanför planen och de första månaderna kunde jag inte ens ta emot en boll. Tränaren såg livrädd ut.
När Olofsson nu sitter och tuggar på sin portion med kyckling och ris menar han att han vid den tidpunkten inte var mogen för en flytt från sina hemtrakter.
– Jag var 16 år och spelade i division I. Nu spelar jag i division II. Med facit i hand skulle jag inte ha flyttat.
Nu är han tillbaka där fotbollskarriären tog sina första ordentliga steg. Efter en mindre lyckad lånesejour i IFK Luleå, ytterligare några månaders vantrivsel i Borås och ett kort inhopp i superettan på ett halvt år i GIF Sundsvall blev han utlånad till Boden för två veckor sedan.
Resten av hösten kommer han att spendera med föräldrarna i Sävast och ett mittenlag i division II.
Samtidigt ser han före detta lagkamrater från pojk- och ungdomslandslagen segla ut på den stora scenen. Exempelvis Muamer Tankovic, som har hunnit med både A-landslagsdebut och spel i Premier League.
– Vad ska man säga för att inte låta pinsam? Jag är här och de är där. Någonting har ju gått fel liksom, vad vet man inte, säger Olofsson och tillägger:
– Jag tar nya tag nu. Det gäller att göra en bra höst med mål och poäng. Då har man alla möjligheter i världen att komma tillbaka. Jag är 19 år, det är absolut ingen ålder.
Hur mycket betyder fotbollen för dig?
– Den har ju varit ens liv hela tiden. När det har gått tyngre har man flera gånger tänkt om man ska göra något annat, men alla ser ju mig som en fotbollskille – jag ser mig också som fotbollskille. Skulle man tappa det känns det som att man hade förlorat mycket av sig själv. Den kommer nog finnas med nästan för alltid.
Har du haft tankar på att sluta?
– Nej, det ska jag inte säga. Aldrig så. Men när det har varit som tyngst och man har längtat hem så tycker man att det är jättetråkigt. Jag har aldrig velat sluta, det har mer varit att man har tyckt att det varit sjukt tråkigt och velat göra något annat.
Hur viktigt är det mentala i fotboll?
– Oerhört viktigt, det har jag lärt mig allra mest sedan jag flyttade. Tidigare i Boden var det, jag ska inte säga lek, men allting var så roligt och flöt bara på. När man börjar få motgångar inser man att skallen måste vara med hela tiden. Självförtroende är A och O, och när man mår dåligt utanför planen speglar det sig på planen.
En av gästerna på uteserveringen kommer förbi och frågar om vi har ätit färdigt. "Nej", säger Philip, som utan stress tuggar vidare.
Han har inte heller bråttom när vi pratar om framtiden, trots att kontraktet med GIF Sundsvall går ut om bara några månader.
– Jag fattar ju själv, jag är inte dum i huvudet, att det blir dubbelt så svårt att få förnyat när jag har flyttat hit. Men det skiter jag faktiskt i nu, jag vill bara komma hem och spela fotboll liksom. Och Giffarna kommer ju ha koll på mig, säger Olofsson och fortsätter:
– Tidigare har jag tänkt för långt fram, "nu ska jag vara här om ett år" och sånt. Sen har man blivit skadad och allt har skjutits fram. Då har jag fått lite smygpanik. Det är har jag lärt mig, nu känner jag bara att jag vill spela.
Han fortsätter:
– Det kanske låter konstigt, men jag har egentligen aldrig haft några mål. Det är kanske det som har gjort att man inte är där. Man måste kanske ha det där "jag måste spela i Serie A". Det är kanske därför typ Mujo (Tankovic) är där. Jag har alltid velat få med skolan, då tar det kanske lite längre tid. Jag kan spela i allsvenskan när jag är 23-24 år, det spelar ingen roll för mig. Men jag har alltid velat spela så högt som möjligt.
Du har vid upprepade tillfällen kallats "stortalang". Vad säger du om det?
– Jag vet inte i vilken ålder man måste vara för att kallas det, snart tappar man kanske den titeln. Det är väl samma där: jag har inte tagit det på så stort allvar. I Boden var det en hajp, det är inte så många talanger därifrån. Sen har det varit jäkligt tyst om mig, i tre år har det typ inte stått ett ord om mig. Nu har man knegat runt i det tysta ett tag. Men visst, det är kul att vara med i tidningen. Det är inget snack om saken.
Olofsson poängterar att han inte har gett upp ett fortsatt liv som fotbollsproffs. Efter två träningsmatcher, och två mål, njuter han redan av att spela som nummer tio i Boden. I dag gör han "riktig" comeback när Boden tar emot Härnösand i omstarten.
– Det känns fantastiskt att vara hemma, säger killen som för bara några år sedan sågs som hela landets största talang.