Onsdag. Mitten av april. Jonas Eriksson är tillbaka i Luleå. Och i Hermelinsskolans aulan.
Det är första gången han är här sedan han i juni 1993 fick ett stipendium för sina betyg.
Då fick han 300 kronor för sitt slit i skolan.
Nu är han här gratis. För att föreläsa för skolelever som brinner för fotboll.
– Det här är från VM i Brasilien i fjol. Det är 70 000 på läktaren, alla är klädda i gult. Det berodde inte på att det var svenska domare. Brasilien måste vinna för att gå vidare. Före matchen säger polisens insatschef att om inte Brasilien vinner så kommer det bli upplopp i hela landet. Varenda favela kommer att skapa problem. 175 miljoner ser matchen på tv i Brasilien, närmare en miljard över hela världen, säger Jonas Eriksson i början av föreläsningen.
Dessförinnan satt NSD ner med 42-åringen, som nu bor i en förort till Stockholm.
Är det självklart för dig att komma hit och föreläsa för skolungdomar och senare i kväll för IFK Luleå?
– Absolut, det tycker jag. Jag är härifrån, jag har släkt och jättemycket kompisar här. Om någon hade frågat för 23 år sen ”kan du inte komma till din gymnasieskola och prata”, så hade jag sagt självklart. Det är jätteroligt att få frågan. Jag vet att jag har en ganska speciell historia att berätta, med den värld jag lever i, med de stjärnor jag jobbar med, hur man får folk att göra saker som jag vill att de ska göra. Det kombinerat med mitt entreprenörskap gör att jag lärt mig ganska mycket.
– IFK Luleå är min moderklubb, jag fick min fotbollsfostran där. De gav mig en otroligt bra grund. Om de vill att jag ska prata med spelare och ledare och sponsorer – då är det en ära att få göra det. Jag tar ingen ersättning, jag betalar gladeligen resan själv. Det är ett enkelt sätt att ge tillbaka för allt jag fått uppleva, får uppleva och kommer uppleva genom fotbollen.
Du är en framgångsrik entreprenör, du har sommarpratat, varit med i ’På spåret’ och du är en av världens bästa domare och nu ska du starta gym med Niklas Wikegård. Tror du inte ändå att många tycker det är fint att du gör det här för skolungdomar?
– Ja, jo, jag kan förstå det. Men jag tycker att det är självklart. Många kan ibland tappa fotfästet. Så många gånger som jag sett fotbollsstjärnor ignorera de som står utanför arenan och vill ha autografer... Man glömmer lätt bort sånt, när man står på andra sidan. Man glömmer lätt hur mycket glädje det kan ge, om man bjuder till lite. Sen måste man orka det också. Men för mig är det självklart.
På frågan om Jonas Eriksson främst ser sig som entreprenör eller domare, landar han i att han är fotbollsdomare först och främst.Det är hans yrke.
Så låt oss prata om det.
Till sommaren ska han döma fotbolls-EM i Frankrike.
– Hela våren blir fantastisk rolig. Det är Champions league också, det är några matcher kvar där som jag kan hoppas på att få. Sen blir EM så klart jätteroligt. Det är alltid roligt med mästerskap.
Joans Eriksson fortsätter:
– Nu har jag gjort ett EM 2012, junior-VM 2013, 2014 var det VM och i fjol gjorde jag ett klubblags-VM. Man börjar kunna det, man vet vad det innebär. Man vet hur man ska tänka, hur man ska förbereda sig och hur man ska träna. Det blir skillnad nu och på mitt första EM. Det var mitt första mästerskap. Hur bra är man? Vad klarar man av? Nu åker jag dit, fullpumpad med självförtroende. Vi vet att vi kan få döma vilken match som helst, inklusive en final. Vi klarar det, både fysiskt och psykiskt.
För några år sedan fanns det en åldersgräns som gjorde att domarna på den absolut högsta nivån var tvungna att sluta döma internationella matcher vid 45 års ålder.
Den regeln har nu tagits bort.
– Om man orkar och kan och vill så är det bara att fortsätta.
Så hur tänker du kring framtiden?
– Jag har sagt att jag kör till sommaren, till och med EM. Jag kör så länge jag tycker att det är kul, så länge jag brinner för det och det känns okej. Efter det får jag fundera. Vill jag fortsätta? Hur länge vill jag fortsätta? En match i taget? Ett år i taget? Vi får se. Jag har kommit till en punkt i karriären där jag varit med om allt jag vill vara med om. Jag har varit på ett VM, snart två EM, jag har dömt Champions league...
...vänta här nu, kan Jonas Eriksson sluta döma efter EM?
– Absolut. Det kan jag göra. Jag kan sluta döma i dag också och inte vara bitter att jag missat det eller det. Jag har dömt så mycket jag vill, var jag vill och det jag vill döma. Jag är nöjd. Det finns två sätt nu. Antingen tänker jag ”fan vad skönt” och är nöjd. Eller så tänker jag att jag uppleva allt och inte behöver sträva efter till exempel ett EM. Jag ser det som möjlighet.
Det låter som att det är ganska 50/50?
– Det är svårt att säga procentsiffror. Jag fokuserar otroligt mycket på EM. Sen ska jag komma hem därifrån och landa. Det gäller, för att ge ett exempel, att Örebro–Falkenberg också är kul. Det är inte bara Barcelona–Juventus som ska vara en rolig match.
Det har varit terrordåd på olika ställen i Europa. Hur tänker du kring det och EM?
– Jag har aldrig tillåtit mig själv att vara rädd. Jag har respekt för det och kommer följa säkerhetsanvisningarna som vi får. Jag dömde England–Frankrike fyra dagar efter bomben i Paris. Jag tänkte, är det säkert? Ska vi åka dit? Är det värt det? Då sa engelska polisen att det var det säkraste stället man kunde vara på i Europa. ”Prins William och David Cameron är här”, sa de. Då vet man att det är säkert. Sen kan det hända saker på stan, men jag tror ändå att polisen lägger in så mycket resurser på att vi ska få en fotbollsfest. Det har visats många gånger att fotbollen kan skapa så mycket positiva saker. Jag hoppas att det blir så igen. Men jag känner ingen rädsla för att åka dit. Men jag känner en hälsosam respekt för det.
Tillbaka till föreläsningen. Under 45 minuter – Eriksson beskriver det som ”en halvlek” – har gymnasieeleverna lyssnat noggrant.
De får höra stjärndomarens avslutande ord:
– Många inom idrotten är dåliga på att skratta och njuta. Alldeles för få idrottsmän bjuder på sig själva. Tar man det på lite mindre allvar, om man är lite mer avslappnad, gör man det oftast mycket bättre.