Matchen mellan IFK Luleå och Dalkurd var högintressant, men inte så mycket för att det var en toppkamp. Snarare var det förutsättningarna som kittlade. IFK saknade dels sitt offensiva nav Ibrahim Kallay, dels sitt defensiva luftvärn Linus Johansson. Som om det inte räckte är den enda halvt naturliga mittbacksersättaren, James Baldwin, skadad.
I fredags hade tränare Fredrik Waara ännu inte kommit fram till hur han skulle formera sin skadskjutna laguppställning. Att Sebastian Sandlund skulle ersätta Kallay var mer eller mindre givet, men mittbackspositionen skapade huvudbry.
Ytterbacken Calle Norrbin kan kommunicera, men hade aldrig spelat mittback.
Ytterbacken Haris Devic kunde gå rakt in i mitten och låta resten av laget spela på sina normala positioner, men har också bristande rutin.
Innermittfältaren Vladimir Lazarev skulle tillföra positionsintelligens och duellspel – men behövdes också för att stänga igen det mittfält som Dalkurd vill spela sig fram genom.
Till slut föll valet på Norrbin. Resultatet?
– Fem NSD-rosor, sa Waara efter matchen.
Mittbackskollegan Emil Johansson var lite mer verserad.
– Med Linus är jag ju van att ta djupet, medan han sköter allt spel i luften. Jag och Calle är mer lika varandra i spelet, vi turades om mer men det går ju bra bara man snackar.
Dalkurds ledningsmål var inte mycket att göra åt. En snabb nickskarv lämnade IFK-mittfältet för långt fram på planen, Diego Montiel kunde avancera och smälla in 1–0 innan försvaret ens hunnit fundera på att kliva fram. Men förutom det skapade serieledaren bara en enda rejäl målchans.
IFK Luleå? Erido Poli fick fritt läge från straffpunkten och sköt utanför, Patrik Wallin hade en volley som monsterräddades, Poli sköt utanför på returen och IFK Luleå var vassare på sina offensiva fasta situationer – Tomas Erikssons högerfot glödde, även om det var Anton Anderssons på tok för långa hörna som gav kvitteringen – än på flera år.
Det här laget är bra, om än lite väl optimistiskt.
Det finns ett naivt drag hos IFK som kan komma att ställa till det. Mot ett femmannamittfält, dessutom ett så skickligt som Dalkurds, är det ingen större mening att försöka spela sig igenom. Mot så hårt pressande forwards är det ingen större mening att rulla boll i backlinjen. Det var först när IFK började spela lite längre och rakare som hemmalaget tog över matchen.
Ibland skulle jag önska att IFK Luleå spelade lite mer efter motståndarnas svagheter.
Det enda det här laget saknar är cynism