Jonas Eriksson står lutad mot räcket på Skogsvallen. Svettig efter fem intervaller, varje löpning en kilometer lång. ”Hej! Kul att ses igen” säger han glatt.
Många tankar genom huvudet, jag har sett honom otaliga gånger på tv, vet verkligen vem han är men att han vet? Vem jag är? Har vi setts på fest? Barnkalas? Uteservering?
Inget svar från minnesbanken. ”Ja. Kul” i mumlande svar.
Klart att det är roligt, roligare än vad jag utstrålar, en man av världsfotboll är speciellt och häftigt att träffa. Min tveksamhet beror på det där ”igen”. Varför är det kul att ses igen? Framförallt var har vi setts? Frågan måste ställas.
– Du spelade i Umeå år 2000, på höstsäsongen det året mötte ni Öster borta och jag dömde den matchen, lyder svaret.
Eriksson nämner många av mina dåvarande lagkamrater och vad vår tränare hette. Jag får yrsel.
Han fortsätter att berätta var jag har spelat och matcher jag inte själv minns. Det ska självklart och tidigt sägas att min ”karriär” som fotbollsspelare inte är något att minnas och av alla de världsstjärnor han har dömt kommer jag på samma plats som Erikssons saldo visar. Då har han ändå, utöver övriga inkomster, sålt tv-rättigheter för 80 miljoner.
– Jo, jag har ett riktigt fotografiskt minne. Eller kanske överlag ett bra minne. Jag kommer lätt och ofta ihåg namn, personer jag har träffat, vart jag var och när det hände, säger Eriksson om sin förmåga att komma ihåg.
Ett minne som han har stor nytta av i sin domarkarriär. Eriksson vet inte bara vilken spelare som reagerar på vilket sätt, vilka som är utåtagerande och gärna ställer till en scen vid utebliven frispark, utan också vilken form den är i. Om Suarez nyss har varit bänkad och kan vara grinig.
– Jag brukar prata om spelarempati. Jag sätter mig alltid in i spelarnas sits. Hur skulle jag som spelare vilja att en domare sa åt mig i detta fallet? Vad känner han nu, är det frustrerande?
Det låter som att det är mycket psykologi att vara domare?
– Ja, visst. Idag måste man ha 22 olika sätt – det är 22 olika spelare. Vissa kan du prata med, andra kan du inte prata med på planen. Mot vissa måste du vara stenhård och bara vända ryggen mot. Andra kan du prata jättemycket med, man kan skratta och rycka på axlarna. När jag själv var spelare tyckte jag att domarna bara hade ett sätt att agera på.
Har det här ändrat sig mycket sedan dess? Sedan du spelade?
– Jag tror… Vissa domare dömer bara på ett sätt även idag och behandlar alla på ett sätt, men det tror jag inte fungerar. Det är som på en arbetsplats, man kan inte vara exakt likadan mot alla. En del vill att man pratar med dem, andra sköter sig själva. Vissa behöver coachas, andra inte. Detta är svårt att teoretisera och ha nedskrivet, men man har olika nycklar hur man ska låsa upp olika spelare.
Har du en nyckel för alla spelare?
– Ibland känner man ”här funkar ju ingenting” och då får jag ta hjälp av någon eller strunta i den spelaren. Det kan bero på mig, att jag inte har rätt nyckel, men ju fler nycklar man har och ju mer erfarenhet – ju enklare är det att låsa upp gåtorna.
Erfarenhet – det har Jonas Eriksson i massor. VM, EM, Champions League på nästan alla nivåer och allsvenskan på alla nivåer. Dagen efter att vi träffas spelar Bergnäsets AIK match och om Eriksson av någon anledning skulle bli tilldelad att döma?
– Jag skulle förbereda mig… Inte som en vanlig match för då tar jag in på hotell i två, tre timmar för att sova, ladda och komma helt koncentrerad. Börjar den 13? Då skulle jag inte hinna det, men matmässigt och fysiskt skulle jag förbereda mig likadant. Inte tränat som idag, äta frukost vid åtta-nio sedan sova och vila ordentligt. Dricka mycket redan kvällen innan och förbereda mig precis som för en internationell match – otroligt koncentrerad och noggrann. Jag har jättehöga krav på mig själv och skulle bli besviken om jag gjorde misstag. Det blir jag alltid om jag går ut på en plan.
Hur skulle du agera på Bergsvallen?
– Också där precis som på en internationell match och kommunicera på samma sätt. Nu vet jag att det är jätteviktiga matcher för BAIK, att skaffa sig en positiv trend för hösten och det skulle jag läsa in.
Skulle du agera mot Andreas Kylmänen som mot… Aguero?
– Jag skulle återkomma till de nycklarna jag använder. Läsa av om Andreas är en Aguero-typ, Aguero pratar inte speciellt mycket. Eller om han är en annan spelartyp, jag tror att jag har nycklarna till att låsa upp det mesta. Men skillnaden skulle vara att jag inte från början skulle ha koll på spelarna på samma sätt. På namnen och hur de spelar.
En del av de nycklarna han nämner har Eriksson fått från sitt egna fotbollsspelande, som ofta utspelade sig på den plats där vi nu sitter och att ”jag var inte Guds bästa barn på plan” gör att han känner igen en bråkstake när han ser den.
– Jag ifrågasatte, diskuterade, gapade, uppviglade, var ofta otrevlig och spelade dessutom fult. Det agerandet har hjälpt mig att bli en bra domare och jag vet hur man får sådana spelare som jag var med sig, istället för emot sig. Vilka ord man ska använda för att lugna ned en arg spelare.
Det Luleå som Eriksson då härjade i är en avlägsen plats rent geografiskt när man flänger jorden runt, dömer på de största arenorna, inför de största publikmassorna. Men han har hela tiden Luleå och Norrbotten i sig.
– Jag har naturligtvis det. Mamma och pappa bor här, min syster och släkt. Det är fantastiskt skönt att få komma hit och ta det lugnt emellanåt. Träffa kompisar och… Det här är ju min hemmaplan. Sedan blir det kanske inte alltid så lugnt när man väl är på plats och vill hinna med allt. Jag får passa på när jag är hos mamma och pappa, där är det lugnt.
Att förklara Luleå i stora fotbolls-och världsmetropoler kan bli knepigt.
– Jag refererar ofta till Luleå, att jag kommer härifrån och att jag har bott här.
Säger du det?
– Ja, väldigt ofta. Framförallt internationellt. Fotbollsmässigt kan det ju bli svårt och det är inte så många som har koll på Luleå… Jag brukar använda mig av Umeå som många i fotbollsvärlden känner till på grund av Umeå IK, då förklarar jag att det är ytterligare längre upp. Sedan blir det ofta prat om klimatet, jag skryter om hockeyn och att den är stor och framgångsrik, att basketen har haft en storhetsperiod och förmodligen har det framför sig också.
– Jag är väldigt stolt och en ambassadör när jag är runt i världen, säger den ena av de två svettiga som sitter vid träbordet på Skogsvallen. Den andre är det efter en cykeltur från redaktionen och Jonas Eriksson är det efter tuff träning i gassande sol. Han har inte bara klättrat till yttersta toppen inom domarkarriären, utan alltså också gjort stora affärer där smått otänkbara summor har landat i Erikssons famn. Med tanke på det och domarmeriterna, vad är det som driver honom till att genomföra svettiga pass på ödsliga Skogsvallen?
– Det finns ju… Jag har dömt ett VM och ett EM, det är ett nytt EM om ett år och en ny CL-säsong är igång. 2011 fick jag döma åttondelsfinal, -12 kvartsfinal, -13, -14 och -15 semifinal och självklart ligger drömmen om att döma den sista matchen där. Det är ett mål. I och med EM nästa år så kommer det en rad viktiga matcher inför det mästerskapet med ett avgörande kval i höst, matcher som är otroligt viktiga och där jag vet att jag ligger bra till att få döma. Jag vet hur viktigt det är att vara tränad för att orka med, så det är helt okej att lägga ned den här tiden just nu.
Jonas Eriksson nämnde där just sina nästa mål, men även meriter. Det sistnämnda är inte vanligt att han pratar om.
– Jag är otroligt dålig på att titta tillbaka på meriter och värdera eller jämföra dem. Om jag får frågan vilken min största, bästa eller viktigaste match är så tänker jag alltid att jag har den framför mig. Det är också det som driver mig – att det finns en match som är viktigare än de som jag har dömt.