Daniel Kalén kommer gående längs Storgatan en gråmulen dag i början av november. Skjorta, halvlång rock, IFK-nålen i slaget. Vi har bestämt att vi ska träffas på Friends men Kalén stannar framför Roasters. Han tvekar, funderar, försöker spana in genom rutorna. Likt en medioker stalker smyger jag upp bakom honom och säger att nej, inte där, fortsätt hundra meter till.
Luleås senaste fotbollspamp ler ursäktande.
– Fotbollen är bra, man kommer in snabbt i en grupp. Jag har suttit vägg i vägg med Boman det senaste året, jag har hunnit lära mig mycket – men inte var alla caféer ligger...
Hans Boman är IFK Luleå. Han har spelat och tränat alla möjliga lag i föreningen innan han blev högsta hönset för den sportsliga verksamheten. När hans efterträdare, Daniel Kalén, flyttade till Luleå hade Boman redan varit sportchef i drygt 13 år. Kalén har aldrig ens varit nära positionen tidigare, ändå tvekade han inte över sin egen förmåga när han fick frågan för första gången i september.
– Jag känner mig trygg. Det kommer ju nya grejer hela tiden, men de har jag inga problem att ta mig an. Jag är ganska lugn, hade jag inte trott att jag var redo för det här så hade jag aldrig hoppat på tåget.
Fast så säger alla.
– Jo, det är klart. Men jag känner mig ju trygg. Jag får bra backning när jag behöver den.
Som spelare var Daniel Kalén teknisk, talangfull – och bekväm. Han stannade i Skurups AIF från femårsåldern tills han blev 20.
– Jag var innermittfältare, offensiv, gillade att slå någon tunnel. Däremot ville jag inte lägga ner det arbete som krävs.
Sen kom vuxenlivet. Kalén började plugga, jobba utomlands, träffade frun, flyttade till Stockholm, betade av tränarutbildningar, började jobba åt Hammarbys ungdomsorganisation, fick barn...och se på fasen, när familjen skulle flytta till Luleå visade det sig att IFK behövde en tränare åt laget i juniorallsvenskan. Laget åkte ur men Kalén blev kvar som assisterande åt Fredrik Waara.
– Jag fick ju ansvar för akademin förra hösten, i och med det kanske jag har börjat snegla åt sportchefshållet lite mer. Annars har jag ju sett mig själv som tränare. Nu ställer jag ju den karriären på paus, men det känns helrätt.
Den senaste veckan har varit fullspäckad, men inte sönderstressig. Arbetet med att förlänga utgående kontrakt och säga tack och hej till de spelare som inte behövs i framtiden tar tid – men Kalén slipper i alla fall förhandla med sin förre chef Fredrik Waara.
– Styrelsen, med Ingemar Ek i spetsen, tar all diskussion med Waara. Det hade blivit jobbigt att hoppa över på andra sidan bordet direkt.
Vad tycker du, då?
– Jag vill såklart att de ska förlänga med honom. Jag tycker att hans resultat talar för sig själv, han är oerhört driven och ambitiös, jag tror absolut att han är mannen att leda laget – gärna flera år framöver. Kan vi dessutom få in Andreas Pettersson på ett hörn även i fortsättningen är det bara bra.
Daniel Kaléns fru är från stan, själv kommer han från Skurup utanför Malmö, och när familjen bestämde sig för att lämna Stockholm efter åtta år och köpa hus tittade de både uppåt och neråt. Det blev norr, Kalén trivs här och han kände redan folk i Norrbottens fotbollsvärld.
– Det har gått snabbt att komma in. Det finns en grym potential, kan vi vi göra rätt saker så kommer vi att få en bra utveckling. Det finns ett väldigt stort fotbollsintresse här i stan.
IFK är en slumrande gigant.
– Lite så. Det känns som en enorm chans att få vara med och påverka, att sätta Luleå på fotbollskartan också.
Ni har ju några konkurrenter om både talanger och sponsorpengar i stan.
– Ibland kan det kännas som att fotboll bara är en sport som man håller på med under sommaren, i väntan på att basket och hockey drar igång, här uppe. För mig som skåning är det jättekonstigt – där jag kommer ifrån är fotboll nummer ett, vi spelar året runt. Dit tror jag vi måste komma om vi ska ta ytterligare kliv.
Min bild av IFK Luleå är att det gått lite långsamt på kansliet, det har varit lite gammeldags och segt.
– Det stämmer, i viss mån. Det är mycket av det gamla som lever kvar – på gott och ont. Jag kom ju hit från privata sektorn, från ett modernt företag, och då blir skillnaden ännu tydligare. Där ligger en stor del av utmaningen, att komma från det ideella till något modernare.
Vad är IFK Luleå om fem år?
– Då är vi en elitförening. Jag hoppas att vi är det tydliga navet i Norrbottens fotboll, jag hoppas att unga spelare drömmer om att spela i IFK Luleå när de blir stora, lite som med Luleå Hockey i dag. Just nu är vi en bit efter – men vi kan definitivt närma oss.