En kort promenad efter gångbanan ända till slutet av radhuslängan. Upp för en liten trappa och sen rätt in i hemmet som ett norrbottniskt hopp inför sommar-OS i Rio 2016 växte upp i.
Anja Stridsman, 28, möter upp i hallen och innan vi slår oss ner vid köksbordet har vi hälsat på både pappa Folke och mamma Anna, som fyllde 60 år i söndags.
– Det var längesen jag var hemma under sommaren så det är kul. Jag var lite stressad innan jag skulle åka, just för att det har gått väldigt bra och jag ville hålla upp momentumet. Men nu känner jag att det ändå är skönt, jag behöver inte jobba och jag kan träna och göra vad jag vill här hemma. Det är bara att slappna av, säger Anja Stridsman, som sedan hon var 19 år bor i Sydney i Australien.
Det var också där som hon kom i kontakt med sporten för första gången – så sent som 2010.
Då jobbade 28-åringen som grafisk designer och vid hennes arbete fanns det ett boxningsgym.
– Jag brukade göra ärenden därikring och jag blev som lite nyfiken. Jag är inte en våldsam människa i mig själv och jag skulle aldrig slå nån om jag är arg men ändå tyckte jag kanske att det var tufft nånstans. Det är ganska starkt, man använder ju bara sin kropp, säger Anja Stridsman.
När hon kom hem från skiftet så surfade hon in på gymmets webbsajt, hittade ett prova på-erbjudande – och resten är historia.
Luleåtjejen blev fast direkt och som nybörjare meddelade hon snabbt sin tuffa målsättning till tränaren: Hon skulle ta sig till det största mästerskapet i världen.
– Jag tror på mig själv och jag tror att allt är möjligt. När jag gick in dit hade jag inte boxats överhuvudtaget men jag sa ”jag vill komma till OS”. Just då kunde jag ju inte fara till OS, jag kunde ju ingenting. Men jag trodde själv att jag kunde ta mig dit. Jag är inte där än men jag har vunnit australiensiska mästerskapet och jag har vunnit mot tjejen som är bäst i Australien och hon vann ju Commonwealth Games (Samväldesspelen) och kom fyra i världen. Så jag är ändå där uppe, säger boxaren.
"Jag är i alla fall på kartan"
Tja, fem år av stenhård träning har nu gett resultat. För drygt en månad sen vann Anja Stridsman, som i år blev australiensisk medborgare, australiensiska mästerskapen efter att ha finalbesegrat Skye Nicholson.
– Det är inte hon som normalt är bäst för hon som är det klev upp en viktklass. Jag önskar att jag hade fått köra mot henne för man vill slå den bästa direkt, men jag är ändå jättenöjd att jag vann, säger Stridsman.
Vem hon menar: Shelley Watts. Det är bland annat henne som Anja Stridsman måste slå för att drömmen ska besannas.
För att ta sig till Rio 2016 krävs det först att norrbottningen vinner delstatsmästerskapet, sen måste hon vinna ännu ett australiensiskt mästerskap – då med Watts i viktklassen – och till sist krävs det en topp fyra-placering på VM.
– Det är fortfarande en bit att gå men det är bara att ha huvudet ner och köra hårt. I och med att jag har vunnit är jag i alla fall på kartan och innan jag blev australiensisk medborgare har de inte brytt sig eftersom jag inte har varit värd att satsa på när jag inte har kunnat representera Australien. Nu kan jag ju det och nu kommer de bjuda med mig på utvecklingsresor och så. Det är bara att ta varenda möjlighet man kan få, säger Stridsman.
"Det blir som att komma i mål"
Att hon har skaffat ett australiensiskt medborgarskap är en del av planen för att nå dit hon vill.
– Jag visste att jag inte hade kunnat satsa ordentligt på boxningen om jag inte blev det. Jag har varit där i nio år och jag har bara boxats i Australien så det kändes som det var rätt, säger Stridsman, som även har blickat mot det svenska landslaget:
– Jag övervägde det innan jag visste om jag kunde bli australiensisk medborgare men jag har hela tiden varit i Australien när det har kommit till boxning. Jag har ju aldrig boxats i Sverige och det är i Australien jag har bott och byggt mitt liv, men självklart känner jag mig som svensk fortfarande – fast jag har båda. Jag har ju den lyxen.
Har svenska boxningsförbundet koll på vem Anja Stridsman är?
– Det tror jag inte (skratt).
Hur mycket tänker du på OS nu?
– Det finns där i bakhuvudet, men jag får hålla mig tillbaka lite och ta en sak i taget. Man får inte glömma bort att det är de här jag måste slå först, men det finns självklart alltid där för det är ju det som är det stora målet.
Hur stort skulle det vara att ta sig till Rio?
– Det skulle vara... Det är lite obegripligt kanske. Även om jag tror att jag kan göra det så har jag då nått dit jag sa att jag skulle nå från början. Det blir som att komma i mål med boxningen.
....och om du inte tar dig dit?
– Hm, det kommer ju inte att hända...