I somras spelade Sveriges damer sitt första EM-slutspel på 25 år. Anna Barthold hade varit med på hela kvalresan och haft en viktig backuproll. På landslagssamlingen innan de avslutande träningsmatcherna hade truppen och ledarna ett möte, där man drog upp riktlinjerna för hur spelarna skulle komma att användas under mästerskapet.
Där och då insåg Anna Barthold att hennes roll i mästerskapet skulle bli försvinnande liten.
Bilden förstärktes av hur förbundskaptenerna Lasse Johansson och Jurgita Kausaite matchade laget under uppladdningen. Bartholds minuter sipprade över till andra spelare och när det var dags för den nervösa premiärmatchen mot Italien satte sig en av de mest rutinerade spelaren i truppen på bänken.
Hon reste sig inte förrän matchen var slut och Sverige förlorat med en enda poäng.
– Det kändes väl... Sådär. Särskilt när det var en match där många hade det ganska tungt under korgarna. Jag blev liksom överhoppad i rotationen, säger Barthold.
Tufft snack med coachen
På hotellrummet efter matchen pratade Barthold om situationen med Kadidja Andersson, god vän och konstant rumskamrat under landslagets resor. Andersson rådde henne att ta upp saken med förbundskaptenen. Det blev ett samtal som Barthold inte kommer att glömma.
– Jag gick och pratade med Jurgita. Det var ett ganska jobbigt och känsloladdat snack, det var tungt att höra vad de tyckte och tänkte. Då tänkte jag mer att ”jaja, vi möter Ryssland i kväll, jag kommer inte att få spela mycket om ens något. Jag får göra det bästa av situationen.”
Rysslandsmatchen kom. Minuterna kom också. Plötsligt var Barthold uppe i sin normala landslagskvart samt stod för fyra defensiva returer och två poäng.
– Jag gick från botten. Många som känner mig säger att jag har ett sånt psyke, men jag trodde inte det själv. Jag hade nästan åkt hem, mentalt.
När vände det?
– Jag pratade med Silvia (Luz, sambon och förra Northlandguarden), hon sa att jag skulle passa på att njuta när jag ändå var på ett mästerskap. Någonstans där lyckades jag vända det till något positivt. Jag gjorde det jag skulle och fick mer och mer förtroende av Lasse.
Har du varit med om det tidigare?
– Inte på samma tydliga sätt. Det blir så kompakt på EM, det är ju bara några veckor det handlar om.
Hjälpte det dig, rent av? Hade du varit så bra i resten av EM om du fått spela i första matchen? Blev du så arg att du blev bra?
– Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med om det. Som elitidrottare är man alltid redo att leverera.
14 minuter i segern mot Ryssland blev 16 minuter i förlustmatchen mot Spanien. Mot Turkiet startade Barthold och spelade 28 minuter – bara tvillingarna Eldebrink spelade mer – med fem returer och 13 poäng. När det var dags för kvartsfinal mot Frankrike var Barthold en del av startfemman och gjorde än en gång det hon skulle. Hon kämpade, hon slet och höll på att klösa Sverige till semifinal.
”Enkelt att vara efterklok”
Till slut förlorade Sverige med fyra bittra poäng.
Vem vet vad som hänt om inte Barthold fått en tveksam femte foul med några minuter kvar?
Vem vet vad som hänt om Barthold fått spela i inledningsmatchen mot Italien, Sverige vunnit den och sluppit få Frankrike redan i kvartsfinalen?
– Jag vill inte spekulera i det. Lasse ställer ju de spelare som han tror är bäst för dagen på planen, och det är enkelt att vara efterklok. Men det är klart att jag hade velat spela och det är klart att det hade varit bättre att få en annan motståndare än Frankrike i kvarten. Men vi hade ju kunnat slå dem! Jag grämer mig fortfarande, över förlusten – och den där femte foulen. Hela spelarhotellet tyckte att jag blev rånad...
Trots förlusten i kvartsfinal och sjundeplatsen i EM var mästerskapet succéartat för Sverige. Anbuden haglade över spelarna, inklusive Anna Barthold. Klubbar i Turkiet, Spanien och Sverige hörde sig för om hennes tjänster. Hon tackade nej till samtliga.
Efter att Northland tappat Frida Aili till Norrköping, Ellen Nyström och Josefin Vesterberg till college samt Frida Grahn som slutat fanns det plötsligt väldigt lite lokal förankring kvar i laget.
Drömmer om SM-guld
Plötsligt är en 33-åring från Sundsvall är den enda stöttepelaren som finns kvar från de senaste åren.
Varför?
– Dels känner jag att jag gjort den grejen. Dels är Luleå den bästa basketstaden och Northland den bästa damklubben. Allt sköts så bra här, jag känner mig jättenöjd och jag trivs här – i kylan och mörkret.
Luleå är en basketstad – på gott och ont.
– Absolut, så är det. Jag har upplevt båda sidor, men samtidigt måste man fokusera på det som händer på planen och inte på vad folk säger på rad tre.
Har du upplevt någon förändring efter EM?
– Ja. Jag har blivit ganska rörd, det är så många som kommit fram till mig, lagt handen på min arm och sagt ”du borde verkligen fått spela Italienmatchen, du var en av de bästa i EM”. Jag har aldrig varit med om det här i Luleå tidigare.
Du har blivit folkkär.
– Ja, lite så. Jag tycker det är jättefint sagt, det betyder ju verkligen att man har berört.
Maria Näsström kom från Södertälje och stannade så länge att hon blev en Luleåikon. Ska du gå samma väg?
– Hahaha, jag har en bit kvar till hennes status. Men jag blev ju historisk när jag satte första poängen i nya arenan, så jag har väl börjat bygga på det.
Du har ju en fördel gentemot Näsström – du kan fortfarande vinna det där guldet.
– Det var verkligen chockartat i fjol, inte ens nu vet jag vad som hände. Det gör ju också att jag vill komma tillbaka hit. Jag har många medaljer – men inget SM-guld. Det kanske inte går att jämföra med Silvias två OS-medaljer som hänger hemma på kontoret, men det är i alla fall något. Jag blev ju kallad ”national hero” av nån kommentator under EM, jag får försöka uppgradera mig till ”local hero”.?
PELLE JOHANSSON