Klockan har passerat 19.00. Dagens andra träning är avklarad. Luleå Basket-spelarna lattjar lite och försöker sätta skott från mittlinjen. Lagkaptenen Anna Barthold försöker gång på gång. Och missar – gång på gång.
Nån spelare vänder sig om och skjuter med ryggen mot korgen. Och missar.
Nyförvärvet Dakota Whyte testar även hon. Efter några försök sitter bollen – och kanadensaren bjussar sina lagkamrater på en segerdans.
Några minuter senare sätter sig Whyte ner vid sidlinjen och berättar att hon redan älskar sin nya hemstad.
– Det har varit mycket bättre än jag förväntade mig. Många sa bra saker om Luleå, men det är bättre än vad de har sagt, säger guarden.
Innan hon skrev på för svenska mästarna Luleå Basket pratade hon med Miah-Marie Langlois om vad som väntade, om hon skrev under kontraktet.
– Miah-Marie sa att det skulle vara ett bra ställe för mig, mitt första år jag spelar i Europa.
Var det viktigt för dig att gå till ett ställe andra trodde att du skulle trivas?
– Definitivt. Hon spelade ju här för två år sen och har bara bra erfarenheter härifrån och hon trodde jag skulle trivas. Jag hade anbud från Tyskland och Schweiz med, men jag kände ingen som hade spelat i de klubbarna förut. Det var det största för mig i mitt beslut, att gå till ett ställe där jag visste att någon annan hade trivts.
21-åriga Dakota Whyte växte upp i Toronto. Hon säger att den kanadensiska storstaden format henne som person. Och att det ändå – trots det positiva omdöme som Langlois gett – fanns en viss rädsla att flytta till betydigt mindre Luleå.
– Det var fantastiskt att växa upp i Toronto. När jag spelat färdigt vill jag bo där jag växte upp. Det fanns alltid saker att göra.
Hur var det att växa upp där?
– Jag älskade det, jag fick olika erfarenheter som man nog inte får i en förort eller en mindre stad som Luleå. Det var alltid rörelse, högljutt och olika människor att interagera med. Det var härligt, säger Whyte och fortsätter sedan:
– Det skrämde mig definitivt först att Luleå var så litet, att det inte är så mycket folk. Men jag vet att jag är trygg här, jag är inte så rädd längre.
Dakota Whyte har tagit en examen i ekonomi och entreprenörskap från universitetet i Wisconsin. Hon flyttade till USA för att plugga och spela basket redan som tonåring.
– Det var väldigt svårt, om jag ska vara ärlig. Men det gjorde mig starkare.
Har du nytta av det nu?
– Absolut, det har hjälpt mig att göra många saker, att pressa mig igenom tuffa situationer. Är jag trött, ledsen eller har hemlängtan så kan jag göra det ändå. Det gav mig den styrka som jag har i dag, både på och utanför planen. När jag flyttade till USA hade jag ingen familj runt omkring mig, att vara ensam hela tiden var jobbigt eftersom jag är en så familjär person. Men de fyra åren i USA har gjort mig starkare.
Under intervjun har Dakota Whyte ett par shorts med siffran åtta och en träningströja med en stor etta på bröstet och ryggen. Det finns en förklaring till de olika numren. Hon ska spela med nummer ett den kommande säsongen. Shortsen har hon fått låna av en lagkompis, eftersom hon inte hunnit få sina egna ännu.
Men det finns en speciell anledning till att Whyte valt nummer ett.
– Jag valde det jag valde det för att jag har en riktigt speciell vän, som inte har någon rörelse från midjan och neråt. Hon sitter i rullstol för alltid. Hon spelade också basket förut. Jag har dedikerat min basketresa till henne, jag har valt nummer ett för hennes skull. Hon heter Tamara Gordon.
Vad hände?
– Hon var med om en skidolycka. Hon är mycket äldre än mig, men hon har varit som en mentor och hon har hjälpt mig genom massor av saker när jag var ung. Jag lärde känna henne via min mammas jobb, jag var kanske tolv år när jag lärde känna henne.
Whyte tystnar någon sekund. Funderar, väljer sina ord. Rösten stockar sig vid något tillfälle när hon pratar om vänskapen till Tamara Gordon.
– Hon älskar att jag spelar med nummer ett för hennes skull. Hon är min största supporter. Jag pratar med henne varje dag och hon är anledningen till att jag gör det jag gör i dag. Hon kan prata mig igenom alla tuffa saker. Det är fantastiskt. Hon är fortfarande så stark, trots att hon inte kan gå längre.
Har du påverkats på något sätt av det hon varit med om?
– Att komma hit och träna varje dag gör mig så tacksam, för vissa kan inte träna alls. Jag är så tacksam och välsignad som kan spela basket varje dag. De små sakerna i livet spelar ingen roll längre, när du inte kan gå. Det får dig att tänka på att saker som du gnäller över, kanske inte alltid är så tuffa.
Det var på college som Dakota Whyte bytte från nummer tio till nummer ett, för att hedra sin vän.
Och hon har också ramat in två matchtröjor från college-tiden. De tavlorna sitter nu på en av Tamara Gordons väggar i hemmet.
– Förhoppningsvis kan jag ge henne en tröja från Luleå Basket med. Jag vet inte om hur det funkar med matchtröjorna här, men jag kan åtminstone ge henne en träningströja. Jag är förväntansfull över att få ge henne en Luleå-tröja.
Dakota Whyte har nyligen opererat en varböld i ryggslutet, men ska kunna spela i torsdagens premiär mot Udominate.