I kväll spelar Northland för forntid och framtid. I kväll ska Sveriges envisaste förlorare förvandlas till vinnare. I kväll ska ett decennium raderas. I kväll brinner basket-Luleå.
Herrarnas SM-slutspel i basket, 1997: Plannja Basket, en friskt satsande nykomling bland topplagen, ligger under med 23 poäng i den femte och avgörande semifinalen mot Alvik. Det är åtta minuter kvar. Guarden, lagets stora ledare, Eric Elliott tar sitt lag till förlängning.
Damernas SM-slutspel i basket, 2005: Luleå Basket, en friskt satsande nykomling bland topplagen, ligger under med tre poäng i den femte och avgörande finalen. Det är bara sekunder kvar. Guarden, lagets stora ledare, Maria Näsström får bollen.
Hon halkar.
Plannja la rälsen för sitt segertåg där och då. Laget gick vidare till final efter dubbla förlängningar, slog M7 Borås och tog klubbens första SM-guld. Fram till 2007 blev det sex till. Luleå Basket? Näsström missade sitt skott, laget förlorade den avgörande finalen och grät sina första silvertårar. Fram till i dag har det blivit det fyra finalförluster till.
Plannja stämplades som vinnare, spelare och ledare lutade sig mot den känslan och log segervisst. Framgång födde framgång, i ett ständigt rullande ekorrhjul av glädje och glamrock.
Luleå Basket försökte och försökte igen. Sedan bytte man lag, tränare, lag, tränare och försökte igen – men istället för glädje födde ekorrhjulet bara ångest och rädsla.
Och allting började med ett skott, ett enda skott.
Så små är marginalerna. Så försvinnande litet är utrymmet för att misslyckas i toppen. Det rör sig kanske om ett par millimetrar på pekfingrets yttersta topp, en spyfluga som råkar landa just där stjärnan ska sätta ner foten, att några tusen i publiken gemensamt drar efter andan istället för att andas ut…
Större än så är inte skillnaden mellan tio år av svenskt herravälde och tio år av tårar.
Det gäller att lägga föreningens lycka i rätt händer. Är det någonting som Northlands ledning lyckats med så är det just den lilla detaljen – listan över potentiella matchvinnare i laget liknar mest en myrstack en solig sommardag.
De två amerikanska guarderna, det lilla monstret Brittany Smart och basketsavanten Katey Bussey. Oberäkneliga serbiskan Dajana Butulija – hon spelar sin basket som John Coltrane spelade jazz – och virvelvinden Alexandra Ferm. Frida Modig…
Frida Modig? Ja, det spelar ju liksom ingen roll om man snittar fyra poäng i division I. I Jens Tillmans lag kan precis vem som helst kliva in och vräka i matchavgörande treor, som Modig gjorde på bortaplan senast. ”Hon har inte skjutit ett skott på hela säsongen, hon sköt knappt ett på hela den förra. Men den DÄR sätter hon”, garvade Tillman.
Och över allt svävar Anna Bartholds ande. Elak, energisk, elegant, enerverande och envis.
Det är de här spelarna som ska ersätta mörka, melankoliska minnen med en historia om en omöjlig seger.
De kan skapa guld av ångest, de har Midasfingrarna – och inget jag sett hittills tyder på att de kommer att misslyckas. Oavsett minnen, oavsett traditioner, oavsett press och publik. De här spelarna gör saker på ren glädje som andra inte klarar av efter ett helt liv av träning och de kommer att bäras fram av den största dambasketpublik som landet skådat sedan… Tja, sedan Northland senast spelade hemma.
I kväll kan spelarna i Northland Basket radera ett decennium.
I kväll brinner basket-Luleå.