I begynnelsen var treenigheten. Tre supertalanger, tre slutprodukter från den norrbottniska basketfabrikens löpande band.
Efter två säsonger i Northland och ett helt liv i Luleå splittrades trion.
Josefin Vesterberg testade vingarna, flög ut över Europa och landade i slovakiska Ruzumberok.
Allis Nyström stannade kvar hemma, skadade sig, men fick ändå vara med om guldfest och glädje.
Ellen Nyström?
Hon utforskade västern.
– Jag ville inte till college, egentligen. Jag ville inte gå i skola medan jag spelade basket, säger Nyström.
I fjol somras visste inte Ellen Nyström vad hon skulle göra, var hon skulle fortsätta sin basketkarriär. Flera amerikanska universitetslag erbjöd henne plats, men hon tvekade. Var det verkligen rätt väg att gå?
En upptäcktsresa senare hade hon slutat att fundera.
– Det var ganska spontant, allt var så fint, det kändes bara rätt. Och nästa år ska jag börja läsa företagsekonomi. Det gäller att välja ett huvudämne som man kan överföra till svenska förhållanden. Om jag nu kommer tillbaka hit, vi får se...
Colorado State University ligger i idylliska Fort Collins vid Klippiga Bergens östra utlöpare. Det är tio mil till Denver, tre timmar till skidorten Vail och Nyström stortrivs bland de 30 000 studenterna, 14 lagkamraterna och åtta tränarna.
– Coachningen på träningarna är den största skillnaden. Vår coach skriver ut ett schema, minut för minut, och sedan följer man det. Från 16.00 till 16.04 ska vi göra det, från 16.04 till 16.09 ska vi göra något annat, vi har en klocka som visar hur många minuter det gått av varje övning. Vi har tränare för allt; Returer, insidespel, positionsträning, fysik, guardspel. Och sen alla faciliteter... De har så mycket pengar, allt är så fint.
Det låter väldigt uppstyrt. Luleåsystemet känns lite mer avslappnat, det måste ha varit en kulturkrock.
– Så klart. Här tar man det lite mer som det kommer, där följer man schemat till punkt och pricka. Det är mer militäriskt, hårt, om vi gör en turnover eller slarvar får vi straffspringa.
En av de där åtta tränarna är Mandy Koupal. En gång i tiden var hon en av de bästa spelarna i South Dakota och nära WNBA, nu är hon en av huvudtränaren Ryun Williams assisterande coacher.
Lite på grund av det, men mest för att hon är nyfiken, har 34-åringen rest till Sverige. Efter att ha hälsat på lagets andra svenskor, Elin Gustavsson i Ängelholm och Gabby Frykbo i Södertälje, har hon nu anlänt till Luleå och ”sommaren”.
– Det är faktiskt första gången som jag är utanför USA, jag ville åka hit och träffa tjejerna på deras hemmaplan och se hur det är här, säger Koupal.
Varför?
– Det här är de första svenska spelarna som jag jobbat med. Vi såg tidigt att de hade något speciellt, att det fanns en ”swede connection”, och det intresserar mig.
Hur yttrar den sig?
– Ibland är det nästan osannolikt hur basketsmarta de är, hur väl de kan själva spelet. Svenskar är lagspelare på ett annat sätt, ibland får vi säga åt dem att ta avslut istället för att passa.
Som utomstående men ändå hyfsat insatt – hon har just spenderat en vecka på ett ungdomsläger i Ängelholm – har Koupal lätt att se fördelarna med den svenska modellen.
– Det vi ser är att de som kommer från Sverige är så välskolade, så inne i själva spelet, eftersom de lärt sig grunderna tidigt. I USA är det mer så att barnen spelar på gatan, mot varandra, istället för att träna på egen hand.
Kan amerikansk basket rent av lära sig av den svenska modellen?
– Vi har så mycket. Som Ellen sa, våra faciliteter, vår utrustning, allt som vi ger våra ungdomar. Det är lätt hänt att de tar det för givet. De kan tappa stoltheten, de uppskattar inte att de lyckats ta sig till ett collegelag och ser inte vad som krävs för att de ska bli ännu bättre.
Men ni har ändå så mycket bättre spelare.
– Ja, det finns mer råtalang hos oss, vi har ju så mycket större urval. Men det kan också innebära att man inte jobbar lika hårt – vilket är precis lika viktigt.
Jag tar för givet att USA också har en del att lära svensk basket.
– Jag vet inte... Ni gör många saker rätt.
Ellen Nyström bryter in:
– Just det där att kunna kombinera eftergymnasiala studier och idrott existerar inte i Sverige. Här måste du nästan välja, det är väldigt få som klarar av att göra båda sakerna samtidigt. Det borde vi bli bättre på.
Det finns en viss osäkerhet inom svensk basket kring huruvida det verkligen är rätt att skicka våra största talanger till amerikanska college. Visst, det är häftigt att bo i USA. Visst, det är en fantastisk blandning av akademi och idrott – men det finns också farhågor om att spelarna blir begränsade till en viss roll. Hur ser du på det?
– Visst kan jag hålla med om det, vi blir väldigt specialiserade. Men det beror också på vart man väljer att åka. Alla coacher har sin filosofi och coach Williams är inte sån. Han vill ha spelare som kan vara på olika positioner, vi begränsar inte Ellen till en enskild roll – hon kan ju spela på samtliga positioner. Jag hoppas att ju större utbyte blir mellan länder, mellan olika filosofier, desto mer lär vi oss av varandra. Det är viktigt.
Den här säsongen slutade bra, riktigt bra. Till slut var Ellen Nyström, Mandy Koupal och CSU Rams bara en seger från att få vara med i amerikanska collegemästerskapet.
– Det var ett väldigt speciellt år för oss, vi förväntade oss inte att det skulle bli så bra så snabbt. Ellen har en ljus framtid, hon kommer att bli ännu bättre och bli en fantastisk ledare för vårt lag. Nästa säsong? Watch out.., säger Koupal.
Nästa år kommer två av de tre talangerna att spela i Northland Basket, kronan på Luleås basketverk. Ellen Nyström åker tillbaka till Fort Collins, men någon gång i framtiden kanske alla tre återförenas i staden där de växte upp.
– Jag hade ett videosamtal med mamma under sista finalmatchen i våras, jag är så glad för deras skull. Jag hoppas att vi en gång kommer tillbaka, alla tre, och spelar här tillsammans. Det hade varit så coolt, säger Nyström.