Det var någon gång under den tredje perioden. LF Basket låg under med drygt tjugo poäng och jag suckade lite extra högt efter ännu en bortkastad boll, jag himlade säkert med ögonen också. Då vänder sig NSDs basketorakel Peter Lindvall om på pressläktaren och säger att ”det jävliga är att det ändå ser mycket bättre ut än de senaste matcherna.”
Själv kände jag bara medlidande.
Jag tycker synd om Christopher Ryan, som springer i blindo. Jag tycker synd om Tim Whitworth, som skriker sig hes i öppna lägen utan att få bollen. Jag tycker synd om Arvid Isaksson och Niklas Larsson, som ska lära sig att spela basket i den här miljön.
Jag tycker synd om Olivier Ilunga, defensivspecialisten som nu tvingas leda lagets offensiv. Jag tycker synd om Brandon Barton, som showar och skrattar medan lagkamraterna missar öppna lägen. Jag tycker synd om Johan Åkesson, som sträckte fram näven för att tacka Kodi Augustus efter matchen och bara fick en tom blick tillbaka. Jag tycker synd om Augustus, som inte verkar vara känslomässigt kompetent att inse att hela hans uppenbarelse skriker att han bara vill ha betalt och dra härifrån. Jag tycker synd om publiken, som betalade för det här eländet. Jag tycker synd om lagledaren Eddie Carazzana, om sjukgymnasten Rikard Carnerud, om legendaren Håkan Larsson, som för varje sån här match får en ny fläck på det där linnet som hänger på ena kortväggen.
Jag tycker synd om Fredrik Joulamo.
Jag gillar LF-coachen. Helt ärligt. Vi har många gemensamma beröringspunkter. Vi tycker om att läsa, båda finner avkoppling i att stå och svinga ett flugspö vid en brunmelerad skogsälv och fram till i höstas hade ingen av oss varit huvudansvarig för ett lag i Sveriges högsta basketserie.
Jag tycker synd om Mattias Kenttä, för inget som han gör kommer att kunna förändra grundproblemet med det här laget: Att det är för dåligt.
Jag tycker inte synd om Lars Mosesson.
Som klubbens högsta sportsligt ansvarige har klubbdirektör Mosesson under den här säsongen misslyckats med att hitta svenska spelare med vinnande egenskaper. Han har misslyckats med i stort sett varenda importvärvning. Han har misslyckats med att hitta rätt coach och han har misslyckats med att hitta rätt assistent till den coachen. Med god hjälp av sitt misslyckade lag har han också misslyckats med att fylla den nybyggda arenan.
Om ni nödvändigtvis vill att jag ska peka finger så riktar jag min tumme mot ett skrivbord på LF Baskets kansli.
Jag tror att Lars Mosesson funderat på sin egen pensionering. Jag är hyfsat övertygad om att han vill avsluta med ett sista SM-guld. Det är synd – för det verkar inte som att han har det i sig.
Och för varje litet experiment befläckas minnet av den ärorika forntiden på samma sätt som Håkan Larssons linne.
Snart finns ingenting kvar.
LF Basket har blivit de mediokras tummelplats. LF Basket har blivit ett experiment. LF Basket har blivit ett lag som ingen bryr sig om. Lars Mosesson har bäddat och nu ligger LF Basket.
Det är förbannat sorgligt.
Stackars, stackars LF Basket.