Nej, LF Basket har inte rosat den svenska basketmarknad som Plannja en gång ägde. De senaste tre åren har förfallet gradvis blivit allt värre och den forna storklubben är nu precis som alla andra – bara lite sämre.
Klubbledningen, med Lars Mosesson i spetsen, har försökt. Fel spelare har värvats, fel tränare har försökt vända trenden och allt kulminerade i fjol när det dåvarande laget mer eller mindre skämde ut sig.
Så: Har mitt intresse svalnat? Har alla misslyckanden tagit död på basketintresset – eller åtminstone intresset för herrbasket – i den här stan?
Naturligtvis inte.
Det här är ju idrott. Det kommer alltid en ny säsong, en ny chans att skriva historia och skapa hjältar.
Och här är vi nu. Peter Öqvist har tagit sin basketprofessorshatt och flyttat hem. Han har tagit med sig en av sina isländska landslagsspelare – bli inte förvånade om det kommer fler, kanske redan under säsongen – och sin grå eminens Alex Wesby. Han har handplockat spelare efter spelare för att skapa de perfekta förutsättningarna för att applicera det system som skapades när Jocke Kjellbom lämnade Sundsvall.
Nu står lagbygget klart.
Det är nytt, det är intressant, det är skickligt och fläckvis underhållande.
Men är det vad Luleås basketpublik behöver?
Så här är det: LF Basket kommer inte att vinna guld i år. Öqvist är en långsiktig trädgårdsmästare, han ska leverera sin fruktkorg först om några säsonger. Hur kommer lagets publik, den som längtar efter fornstora dagar, att reagera på det?
Svaret finns inte i Öqvists system eller basketkunskap.
Det finns i spelarnas hjärtan.
Mitt i allt det där nya måste det göras plats för de eviga värdena. LF Basket förvaltar arvet efter en grön segermaskin och hittills har klubben gjort det högst mediokert. Jag vill se ett lag som bryr sig, som brinner, som slåss om varenda lös boll som om den innehöll botemedlet mot cancer.
Jag vill se vilda satsningar, chockerande fula försvarsspel, galna närkamper. Jag vill se Glenn Jakobssons ande inta sporthallen och förvandla spelarna till frustande endorfinmonster.
Jag vill, kort sagt, se ett lag som vet att de inte kan vinna – men struntar fullständigt i det.
I Luleå energi arena hänger det fyra linnen från förr, för att hedra några av de största som passerat revy genom årens lopp. Erik Elliott, Dennis Aulander, Håkan Larsson och John Rosendahl personifierade tillsammans i praktiken alla de egenskaper som tog klubben till toppen och fick den att stanna kvar där. Nu hänger de i ett hörn, lite undanskymda, som om klubben velat bespara dem att förknippas med de senaste säsongernas misär.
Här är mitt förslag: Ta ner linnena från väggen, häng dem i taket tillsammans med de sju mästarvimplarna och låt dem bli det första som årets spelare ser när de kommer in på parketten.
Låt dem förstå att förr i tiden var inte så länge sedan.
Jag har massor av krav på LF Baskets spelare och ledare – och inget av dem har med resultaten att göra. De lyder enligt följande:
Gör ert bästa. Slit som hundar. Visa stolthet, spelglädje och en genuin vilja att i varje given situation göra ert yttersta för klubben.
Ni kan antingen bli en del av det fortsatta förfallet – eller bli en del av klubbens ärorika historia.
Ni väljer själva.
Allt som krävs är att ni gör allt ni kan.