Måndag förmiddag. BC Luleå genomför veckans första träning i högt tempo. Coachen Peter Öqvist manar på sina spelare och nöter in hur laget ska spela. En försäsongsträning i mängden.
För de allra flesta, åtminstone.
Vid sidan av sitter guarden Brandon Rozzell. Knäskadan stoppar honom just nu från spel.
Men han är ändå positiv.
– Jag gillar att vara här, jag har lärt känna staden och njuter av att ha härliga lagkamrater. Så långt har allt varit bra här.
Varför valde du att flytta hit?
– På grund av honom först och främst, säger Rozzell och pekar på coachen Peter Öqvist.
– Han var den första coachen jag pratade med i telefon efter säsongen i Danmark. Jag väntade inte på några erbjudanden, det hade inget med pengar att göra. Jag kände mig trygg med att åka hit och spela. Trivs du med coachen kommer du ha en härlig säsong. Han var den stora anledningen.
Rozzell drar upp sina strumpor, lägger ena handen på sitt skadade knä och fortsätter sedan:
–Jag har spelat i Europa förut, men det här är den största klubben jag varit i.
Verkligen?
– Definitivt. Jag slutade spela ett tag, men Danmark förra säsongen var första året i Europa efter att jag la av. Men så är det. Jag gillar verkligen att vara här.
Vänta nu, du slutade spela?
– Ja. Jag spelade inte på en hel säsong. När jag var klar i Holland så tog jag ledigt i ett år.
Varför?
– Det var året då min son föddes.
Säsongen 2011/12 spelade Rozzell för det holländska laget Aris Leeuwarden. När han kom hem till USA efter den säsongen föddes hans son Triston. Och då kände Brandon Rozzell att det inte var läge att åka till Europa igen.
– Det påverkade mina chanser att få spela som proffs här i Europa, men jag fick ju en chans till i Danmark och gjorde det bästa av det. Och nu sitter jag här.
Det är ganska ovanligt med basketspelare som slutar spela, och är lediga ett år.
– Ja, men under den tiden i livet ville jag vara hemma. Jag ville vara med när han föddes. Jag är tacksam för att jag fick en ny möjlighet att spela. Nu är han fem år och förstår att det är mitt jobb att spela basket i Europa. Jag är glad att det blev så.
Hur var det lediga året?
– Fantastiskt. Jag fick se hans första steg, hans första jul... Du vet, alla de där grejerna som pappor vill se. Men det hjälpte mig mycket med, det fick mig att tänka på och förstå att jag vill spela basket. Det blev bra.
Var du helt ledig eller hade du något annat jobb?
– Jag jobbade hemma. Jag pluggade psykologi på college och jobbade med barn som har problem hemma. Jag älskade att göra det.
Vad kunde barnen ha för problem?
– Jag bor i en stad som heter Richmond. Det är en ganska stor stad. Men de kunde ha problem med föräldrarna eller i skolan. Jag försökte hjälpa dem att ta bättre beslut i livet.
NSD skriver om BC Luleå och lagets spelare inför, under och efter varje match. De här intervjuerna inför säsongen är tillfällen att prata med spelarna om andra saker än just basket.
Till exempel det faktum att Rozzell tog ledigt ett år för att vara med sin son.
När han får frågan vad han gör på fritiden, kommer hans son upp igen.
– På fritiden ser jag tv-serier, just nu ser jag Suits. Jag är rätt beroende av serier. Sen Facetime:ar jag mycket. Min son har en au pair där hemma, så jag pratar mycket med dem.
– Min son bor med sin mamma under säsongen och är med mig på sommaren. Men vi pratar ändå mycket.
Kommer du flyga hit honom så att han får se dig spela?
– Det blir svårt, han är i skolan nu. Men kanske att jag flyger hit honom när de har lov. Om det inte är för kallt. Är det svinkallt så tar jag inte hit honom, jag vill inte att han ska lida, skämtar Rozzell och skrattar.
Sedan säger han, mer allvarligt:
– När jag slutade spela var han anledningen till att jag gjorde det. Men när jag var hemma insåg jag att han är nyckeln till att jag fortsätter spela. När jag åkte till Danmark ville jag visa att jag kan spela på en hög nivå. Jag gjorde mest poäng och blev MVP. Jag ger cred till min son för det. Han motiverar mig att göra mitt bästa, så att vi kan ha ett bättre liv när jag är hemma. Min son och min familj är anledningen till att jag spelar basket.
– Sedan är det min dröm med. Jag njuter nu.
Den amerikanske guarden retas lite med en lagkamrat som är på väg ut i omklädningsrummet. Sedan säger han avslutningsvis:
– Basketen är enda tiden jag inte tänker på min son. När jag tränar eller har matcher, det är som terapi för mig. Då tänker jag inte på att jag är så långt hemifrån. Men när jag är i lägenheten så är det jobbigt ibland.