Luleå Basket har precis vunnit den första finalen mot Udominate.
Klacken står och skriker och jublar.
Spelarna kramar om varandra.
Till en början.
Sedan får Luleå-spelarna skriva autografer. I mängder.
Felicia Persson, fyra år, har en t-shirt som räcker henne till fotknölarna när hon går fram till Martina Stålvant och ber om en autograf.
Och Stålvant skriver så gärna.
– Det är kul. De här kidsen kommer spela här sen. Jag hade också idoler när jag var liten. Min största idol var Jennie Thingwall, hon var den jag såg upp till mest. Hon är kanske fem år äldre än jag. Plötsligt spelade vi i samma lag (08 Stockholm). De man ser upp till när man är liten, de kan man få spela med när man blir äldre. Det är häftigt, säger Martina Stålvant.
"Är det här du", frågar en liten tjej och räcker över ett idolkort till Stålvant.
Hon svarar:
– Det är jag.
Sedan skriver hon ännu en autograf.
På frågan om det är en självklarhet att ställa upp för fansen, svarar Stålvant:
– Ja, men hallå? Hur dryg skulle man vara om man sa nej? Man är inte Zlatan Ibrahimovic liksom. Titta där, hur gulligt är det inte? Hur kan man säga nej till det? Det är jätteviktigt att vi stannar här. De är så intresserade. Luleå är en basketstad, med baskettradition och kultur. Alla ser upp till oss och alla idrottare. Det är fantastiskt. I Stockholm har folk ingen aning om basket.